Italia ancora...

I brist på fantasi idag, så kommer här del 24 från min Italienvistelse, skriven 30 Oktober, 2001
Prego!

ÖRNNÄSTET

En ny helg har gått av stapeln och den här gången tänker jag skriva lite om innebandy för en gångs skull. Det var väl på tiden. Det var nämligen dax för min debut i serie A. Känn på den. Visst låter det häftigt, mäktigt och seriöst. Sanningen är egentligen en annan men det behöver jag ju inte berätta för barnbarnen

 

Vi skulle lira på söndagen så vi tänkte bege oss söderut redan på lördagen. Jag hade kommit överrens med Fredrik, min kollega/chef/kompis och numera också lagkompis, att vi skulle höras innan vi skulle åka. Jag höll som bäst på med att koka ägg, yrvaken som jag var och tänkte ringa till Fredrik, när det ringde på dörren. Ecco, där stod han och hans flickvän och jag stod med byxorna nere, eller rättare sagt i kallingarna. Dom hade försökt ringa, men min telefon har en egenhet att stänga av mottagningen ibland. Tack för det televerket. 10 minuter senare hade jag stängt av gasspisen, slängt äggen och packat hela träningsväskan och stog i hissen ner så där lite lagom stressad. Men när jag sjönk tillbaks i baksätet på Alfan, så inföll sig snart lugnet igen. Vi hade 60 mil framför oss och hela dagen på oss att ta oss ner.

 

Målet var l’Aquila, som är en stad med 64 000 invånare enligt min turistbok. Stan ligger 1800 meter över havet, 15 mil öster om Rom och jag var lite orolig för att vi hade fått för lite höghöjdsträning inför våra två matcher. Fredrik rattade bilen och vi passerade Bologna och Ancona och fortsatte nedåt längs ostkusten och adriatiska havet förbi Rimini och Riccione. Landskapet är lika vackert som Toscana i sina bästa stunder och så är det ju dessutom vid havet. Vi gjorde ett stopp vid en liten by som jag inte kommer ihåg namnet på för att käka lunch. Men det var stängt, så vi nöjde oss med en kort promenad på stranden. Det var 19 grader och inte ett moln fast lite kall vind. Men det låg ändå en tapper italienare och pressade i badbyxor. Annars var det öde på stranden. En underbar dag och det kändes definitivt inte som att november stod för dörren. Vi åkte till nästa by, där vi testade det lokala köket. Mc Donaldino eller nåt hette det tror jag bestämt.

 

Efter vår paus så fortsatte vi på autostradan längs med kusten nästan ända till Pescara, där vi svängde av inåt land upp i bergen i långa tunnlar rakt genom bergen och i bildsköna dalar. När vi kom fram var klockan närmare 18.00, och vi hittade hotellet nästan direkt och möttes av resten av laget som hade kommit lite tidigare. Upp på rummet och lämpa av allt och sen ner i baren för ett par öl. Vi tänkte åka in och hitta nånstans där vi kunde titta på Inter – Juventus matchen. Vi blev hänvisade till en pub/restaurang i centrum som skulle visa både Inters match och Rom-derbyt mellan Roma och Lazio. När vi kommer dit så var det fullsmäckat. Det hade ställts ut en storbildstv utanför restaurangen där det stog ett 40-tal människor som följde Romas match. Våra förhoppningar om att få platser var inte jättestora men en till öl och ståplats fick duga en stund. Vi fick några platser till slut, men bara 5, så de som var hungriga och inte brydde sig så mycket om matchen, jag och 5 till,  åkte till en restaurang som vi hade blivit tipsade om för att testa det lokala köket. Inte Mc den här gången. Det blev en uppsjö med förrätter, ris med böner med osaltat bröd till, pasta, kyckling, kanin och nån slags köttbullar till huvudrätt och så nån krämig efterrätt med nåt typiskt kex till. Allt sköljdes ner med ett väldigt gott rött vin, från trakten givetvis och för matsmältningens skull så avslutade vi med nån slags sprit. Nån typ av bitter men god snaps. Allt detta gick på 50 000  vilket är 250 kr i runda slängar vilket i sin tur är löjligt billigt. Complimenti till köket!

 

Efter middagen åkte nästan alla in till stan igen och vi sammanstrålade med gänget på puben. Vi drog oss upp mot torget där det var mycket folk i rörelse men vi hittade inget bra ställe och knallade runt lite i stan innan vi begav oss hemåt för att få lite sömn inför seriestarten. Utvilad vaknade jag runt 8.30. Jag segade mig upp och kilade ner till frukosten. Nu tänkte jag vräka i mig av den digra frukostbuffén. Väl nere tittade jag mig om efter det dignande bordet med alla läckerheter men den kontinentala frukosten bestod av en liten luftbubbla med nåt brödaktigt runt och den sköljdes ner med en cappuchino. Jag var om möjligt ännu hungrigare efter den aptitretaren och jag och Simone bestämde oss för att åka in till stan på jakt efter nåt att äta. Vi hittade en köttvagn på torget där vi köpte ett gäng mackor. Eftersom vi inte skulle spela förrän klockan 13.00 så gjorde vi dessutom lite sightseeing. Vi hann med att titta på slottet som var riktigt stort och en fontän som inte såg mycket ut för världen men som sägs vara det första som byggts i Italien i syfte att användas vid jobb. Första tecknet på industialism skulle man väl kunna säga.

 

13.00 var det dax. Innan matchen lade jag upp lite taktik för laget och vi pratade igenom vad vi skulle tänka på. Det var nog inte så många i vårt lag som trodde att vi skulle ha nån chans. FC Milano, som vi heter, slutade ju trots allt sist förra året. Men med en något defensiv taktik och med rätt inställning så trodde jag nog att vi skulle kunna överraska. Vi värmde några varv på löparbanan utanför hallen i ett underbart molnfritt och friskt väder och sen kliv vi in på banan. Motståndet var l’Aquila. Hemmalag och faktiskt några på läktarna. Tydligen var inte vi de enda som inte trodde att vi skulle ha nån chans för vi hann med att göra både 1, 2 och 3 – 0 ganska enkelt och det kändes som vi skulle vinna komfortabelt. Det stog sig i halvtid och taktiken verkade ju funka alldeles utmärkt. I andra blev det lite värre. L’Aquila reducerade en bra bit in i andra och hann också med att göra 2 – 3 men längre än så kom dom inte. Men hade dom fått några minuter till så. Det var bra drag på läktarna, tro det eller ej, av den lilla publiken som försökte heja fram de sina till en kvittering. Men första segern var grejad och stort jubel när slutsignalen gick. Teo i vårt mål gjorde ett par riktigt bra räddningar och vi får tacka honom för poängen.

 

Det var bara en match mellan våra två så vi fick en timmes vila. Den här gången stog UHC Roller Novara på andra sidan. Dessa trodde jag dock att vi skulle slå lätt efter att ha sett dom spela innan vår första match. Deras målvakt satt i shorts på bara knän och var lika orörlig som han var dålig. Han gav ingen skrämselhicka direkt. Och mycket riktigt så gick vi lätt ifrån redan från början och 8 – 2 var väl ett ganska rättvist resultat. Vi kunde nog gjort några fler om det hade behövts. Det var nöjda gubbar i laget efter slutsignalen och dom 60 milen hem kändes inte lika tunga som det hade gjort vid två torsk. Nästa omgång lär det bli en aning tuffare. Då är det ny lång resa till huvudstaden denna gången. Då möter vi hemmalaget Roma med ett gäng svenskar i laget och vi får väl inrikta oss på att hålla ner siffrorna är jag rädd, eller vad tror du Jörgen? Vi möter också det andra Milano laget och det blir mitt första derby. Där skall vi nog ha chansen.

 

Fc Milano på full pott och delad serieledning tillsammans med Roma och förra årets mästare Varese i våran grupp. Vem hade trott det?

 

Ventitre – tjugotre

L’Aquila – Örnen

tira – skjuta

eccolo – här är han

Complimenti - komplimanger

castello – slott


Basta cosi - Italienkrönika nr. 23

Så här en onsdag, när jag går och väntar på ett väntat besked om något jag inte kan prata om än, så passar det väl utmärkt att lägga ut en liten tillbakablick till mitt älskade Milano.

Krönika nummer 23 från den 23 oktober 2001:

***************************************************************************************

Ventitre - Basta cosi


Hela min illusion om det katolska stränga och sexkonservativa Italien föll lika fort som strippans bh. Den förväntade lugna middagen spenderade jag två timmar efter  middagens början dansandes på borden med hundratals galna italienare.


En helt vanlig helg har förflutit om man bortser från en helgalen kväll på la Cantina och ett derby utöver det vanliga. Min krönika den här gången börjar i fredags. Då begav jag mig iväg tillsammans med ett gäng kollegor, några med respektive, till ett ställe mitt ute i ingenstans några mil norr om Milano. Jag var stanco morto efter veckan som gått och såg fram emot en lugn middag och sen hemgång så snabbt som möjligt så jag kunde få sova. En kille på jobbet hade bjudit med oss till vad jag trodde var en helt vanlig restaurang.

Väl framme så hamnade vi på en stor parkering med plats för flera hundra bilar. Jag kommer ihåg att jag undrade vad mer för aktiviteter dom hade där ute. Det visade sig när vi klev in i denna jättelokal, att alla bilar skulle till samma ställe. La Cantina var en gigantisk lokal uppdelad på två salar. Den första något större än den längst in där vi hamnade och sammanlagt gick det nog in närmare 1000 personer. Svårt att uppskatta men det var stort. Mitt emellan dessa två salar så var det en kort korridor som hade en liten yta ovanpå sig där ett par killar som skötte musiken och mikrofonen höll till.

Stället såg ut som en omgjord lada med allt i trä. Väggar, långbord och barerna. När vi gick in trodde jag fortfarande, trots storleken på stället, att det blir väl ändå hyfsat lugnt och jag förstod inte varför stället hade ett 20-tal vakter som alla hade platsat i Gladiatorerna. Det fanns inte så mycket att välja på i matväg men det som bjöds bars snabbt fram av alla servitörer och servitriser och kom med jämna mellanrum. Dom höll ett ruggigt tempo ivrigt påhejade av killarna på loftet som tjötade i ett och lirade lite låtar som nästan alltid drog igång värsta allsången. Men fortfarande trodde jag ändå nånstans att det blir nog rätt lugnt ändå.


Nån timme efter vi hade kommit dit så hade vi fått in mat och vin och hade det riktigt trevligt. Jag hade hamnat bredvid dom två galnaste gubbarna i vårt gäng, Stefano och Luca, och när dom satte igång att kasta grejor på varandra så skrattade jag först men när Stefano slet tag i Luca och välte ut 4 - 5 vinflaskor över bordet, fortfarande på ett skämtsamt sätt, så började jag snegla lite oroat på den iskalla vakten som stod 5 meter bort. Han gjorde inte mycket mer än spelade lite med bröstmusklerna och spanade på nån brud antagligen.  När sen Luca svarade med att ta en halvliters vattenflaska, öppna korken och spruta ner Stefano plus alla som satt i den omedelbara närheten med denna flaska så såg jag vakten i ögonvrån börja komma gående mot oss. Lägg märke till att vi hade bara varit där i drygt en timme och ingen var ens i närheten av att vara onykter på nåt sätt. När jag sitter där och torkar mig så kommer vakten upp bakom mig och tar tag i Luca som sprutade vattnet. Jag förväntade mig att han skulle få en hand i nacken och släpas ut därifrån men istället hörde jag vakten säga: Ragazzi, Kan ni vänta 20 minuter är ni snälla.


Hakan ner i bordet och ett stort frågetecken ovanför min blöta skalle. Vad är det här? Nu fattade jag vad som var på gång och bara skakade på huvudet. Allsången blir allt mer allmän och jag kunde till och med sjunga med när var 20:e låt var en engelsk låt. Stämningen var på topp och Stefano och Luca hade slutit fred så vid det här laget så hade vi en kanonstämning. Det gick några minuter och helt plötsligt så hörde vi lite mer oljud än innan från ett av de angränsande långborden. Där satt ett sällskap med ett par som uppenbarligen skulle gifta sig snart. In i salen och upp på bordet leddes en tjej klädd i nunne-kläder samtidigt som några servitörer rensade av allt på bordet. Nån annan slängde upp en stol och till min och resten i sällskapets stora förvåning så drog det igång en stripshow 10 meter bort. Nu rensades alla bord av snabbt och det tog väl någon minut innan hela lokalen stog upp på sina bord och kollade in nunnan när hon drog upp den blivande brudgummen och satte honom på stolen.

Några i mitt sällskap såg ut som frågetecken i några sekunder för att sedan börja skratta och hoppade upp på bordet som alla andra. När sen ryktet gick att i andra salen så hade dom en munk som strippade så schappade dom flesta av våra kvinnliga deltagare. Strippan gjorde allt för att förnedra brudgummen eller sig själv, jag har aldrig förstått vilket. Showen var ganska snabbt över och nunnan försvann, antagligen för att bikta sig, eskorterad bort av ett par av vakterna, Hero och Atlas tror jag bestämt att det var. Brudgummen fick ta på sig igen och sen drog gubbarna på loftet igång öset från högtalarna och hela lokalen dansade på borden. Sen lämnade jag bara bordet ett par gånger när jag skulle handla nåt i baren för att släcka min törst. Min skjorta som hade torkat efter Lucas attack var ganska snart blöt igen men min längtan att åka hem och lägga mig tidigt var lika borta som nunnans bh.

Där stog vi och dansade och efter nån halvtimme dök Stefano upp igen. Nu med ett nattlinne, lösbröst (ballonger), sminkad och med en peruk. Han fullkomligt flög mellan alla bord och dansade med alla, mest tjejer. Luca hade fått tag på en videokamera och förevigade detta. Fråga mig inte varifrån men det skall bli riktigt kul att få titta på dom bilderna. Vi dansade några timmar tills vi inte orkade längre och då var det bara att åka hem.


Av nån konstig anledning så gjorde jag inget vettigt på lördagen. Lämnade väl egentligen bara sängen för att gå ut och handla.


Söndagen började med regn men det sprack snart upp och mitt på dan hade det torkat upp och jag begav mig ut på ett uppdrag. Jag skulle skaffa biljett till söndagens derby. Matchen med stort M här i Milano. Inter - Milan. Milanoderbyn är speciella och därför inte helt lätt att få tag i biljetter den vanliga vägen eftersom dom är slut innan man ens hunnit tänka tanken. Så på med inlinesen och siktet inställt på San Siro. Svartabörs-hajarna står utplacerade strategiskt i ett stort område runt arenan så det är omöjligt att missa dom. Jag gjorde en tvärnit vid första bästa och frågade om priset. 150 000 sa han (750 kr). Inte en chans sa jag och satte fart men han ropade på mig direkt. Hur mycket vill du ge frågade han. Jag hade ingen aning och blev säkert lurad men drog till med 120 000 (600 kr). Han tog det ganska direkt så det om nåt är väl bevis på att jag pröjsade för mycket men jag orkade inte bry mig och jag orkade inte leta efter billigare priser så jag tog den. När jag ändå var ute på stan så åkte jag runt halva stan och kom tillbaks 3 timmar senare. Jag käkade och åkte sen till mina italienska kompisar från innebandyn som båda är inbitna Inter-fans. Vi åkte till arenan och kom in ungefär en och en halv timme före avspark. Redan då var de båda klackarna på plats och visade upp en blandning av banderoller och flaggor. Nån timme innan avspark gled några Inter-spelare in på plan och kände på underlaget och Interklacken drog igång så det skakade i hela arenan.


Jag hamnade på första etaget under tak, som tur var, under Milan klacken. Runt mig var det bara Inter-fans så jag stog inte direkt och skanderade Milan Milan. Matchen var bra. Helt fantastisk men Inter gjorde 1 - 0 genom Ventola och det stog sig halvleken ut och det såg inte bra ut. Sen på 10 minuter i andra halvlek så exploderade Milan och dom gjorde 4 mål. Sheva, Contra, Pippo och Sheva igen. Alla 5 målen gjordes på den kortsidan där jag satt. Att sen Kallon reducerade i 90:e på andra kortsidan gjorde inget. Ni skulle sett minerna på mina kompisar. Jag satt med ett jokerflin på läpparna men jag kunde inte med att vråla ut min glädje efter målen. Det hade ju kunnat gå illa. Det enda jag fick ut mig var strax efter 1 - 4: -"Sorry guys" och ett hånflin som skulle fått Nalle puh att hoppa på mig. Men som tur var så är mina kompisar snällare än så. Efter matchen åkte vi och käkade en sen middag. Jag firade och dom satt med tom blick och bara skakade på huvudet. Mitt leende ville inte försvinna och jag tror faktiskt jag vaknade med ett leende på läpparna i måndags morse.


Ciao ragazzi!



Ventitre - tjugotre

Basta cosi - Det räcker så

cronico - krönika

stanco morto - dödstrött

ragazzi - killar (kan också vara blandat killar och tjejer)


Italienkrönika nummer 22

Efter den senaste nostalgitrippen till Italien i mitt huvud kom jag på att det var länge sen jag slängde in en av mina gamla Italienkrönikor. De tidigare finns tillgängliga under kategorin Italienkrönikor längst ner i vänstermenyn för övrigt. Så här kommer nummer 22:

None


Ventidue - 8 Mesi in calcio-cielo


8 månader. Det är två tredjedelar av ett år det. Det är också en innebandysäsong, en Götegorgshöst, ca 2,4 % av mitt liv och dessutom tiden som jag har bott i Milano. Jag har tagit igen alla missade språkresor och tågluffarresor som jag aldrig gjorde och det med råge. Att bo i ett helt annat land med en helt annan kultur är ibland på ren götebosska skettråkigt och väldigt ensamt. Saknaden att kunna gå över till närmsta kompisen och tjöta framför sporten eller bara snacka lite skit på telefon är stor. Men oftast är det roligt, spännande, jobbigt, tufft, inspirerande och lärorikt på samma gång. Jag vet numera sådana livsviktiga saker som att en gazzetta kostar 1500 lire...åtminstone till årsskiftet när vi går över till euro. Jag vet också att du måste boka plats på muséet för att se 'den sista måltiden', att den goaste glassen finns på via Marghera, att Parco Sempione är bästa stället att jogga på, att Naviglio Grande användes för att forsla sten till doumen när den en gång byggdes, att pizzan ÄR bättre i Italien. Allt är saker som jag aldrig skulle haft en aaaning om på den tiden jag kunde numret till pizzeria Roma på s:t Pauligatan utantill. Det finns dock kvar på mobilen för säkerhets skull.


Jag har tänkt på hur min systerson upplever det här med tiden. För honom är dessa 8 månader 21 % av hans 3-åriga liv och låt oss inse att de första 40 % av hans liv var äta skita sova och lämnar inte lika stora spår i hans minne som det gjorde i hans blöjor. För honom har jag varit borta nästan en livstid. Han har i och för sig sett mig med jämna mellanrum när jag varit hemma på semester och bröllop och har väl sett mig nästan lika mycket som om jag hade varit hemma. Men han förstår nog inte hur långt avstånd det faktiskt är. Jag kommer själv ihåg när jag var liten hur lång tid jag tyckte det tog att åka in till Göteborg från Pixbo. Det tog ju evigheter. Då frågade jag mamma eller pappa om vi inte var framme snart innan vi ens hunnit ner till Mölndals bro. Men då var jag något äldre än honom. Jag börjar tro mer och mer att förklaringen på att tiden bara går snabbare och snabbare ju äldre du blir beror på att i förhållande till din livslängd så blir en dag kortare och kortare om ni förstår hur jag resonerar.


Oavsett hur länge jag stannar här så har jag alltid allt ovanstående i bagaget plus att jag (förhoppningsvis) behärskar italienskan. Känslan jag har för Göteborg är lite splittrad. Samtidigt som jag längtar oerhört mycket tillbaks så har också en längtan till mer och nya upplevelser ökat. Götet har växt och minskat på samma gång på nåt konstigt sätt. Satt i telefon i nästan en halvtimme med en vän och pratade om ingenting och allting. Ni vet sånt som man brukar göra när man är hemma. Det var helt underbart att få prata svenska. Jag ringer ju hem lite då och då men det blir oftast korta samtal på några minuter eftersom det inte är gratis att ringa och då blir det ju oftast samma saker. Hur är läget, Allt bra, jahaaa...kul, vad hände i helgen då och till slut vad har ni för väder hemma här är det kanon? Där har ni ett standard samtal. Men den här gången kändes nästan som om jag var hemma faktiskt....ända tills jag fick bryta samtalet eftersom mitt kontantkort tickat ner till noll. Typiskt!


Språket är svårt. Svårare än jag trodde. Jag har alltid hört att italienskan skall vara ett ganska lätt språk. Många ord är lätta och väldigt lik engelskan men grammatiken. Ibland känns det som att det där uttrycket, den enda regeln som finns är att det inte finns några regler, skapades av nån som pluggade italienska. Jag har gjort små framsteg och förståelsen är numer hyfsad men långt ifrån bra.

Inte kul när man måste säga visst jag förstår vad du säger.....om du pratar i presens, långsamt och om du använder dom 25 vanligaste verben!

Men jag jobbar på det. Om man sen skall till och prata också så blir det än krångligare. Men som tur är så märker man ändå framsteg. Så det är väl bara att ligga i. Nu har mina kompisar här nere dessutom börjat gå in för att få mig att prata italienska också.


Fotbollen har kommit igång igen efter vm-kval helgen som var. Äntligen San Siro igen och äntligen lite bra fotboll tänkte jag när jag klev in på arenan i söndags. Jag borde vetat bättre. Milans motståndare, Venezia, hade både Daniel Andersson och Jocke Björklund på banan och det är verkligen publikfriare. Bara massa tvåfotsdribblingar och klackar. Grabbarna verkligen leker fotboll. Nu tänker ni fotbollsvetare: klackar och tvåfotsdribblingar av Andersson och Björklund? Han måste skoja väl? Och då tänker ni alldeles rätt. Det var rensningar och grovjobb spetsat med lite felpass. De tråkade ihjäl mig och motståndarna redan mot Inter, när jag såg den fighten och i söndags blev inte mycket bättre. 1 - 1 och busvisslingarna hördes nog ända till Schweiz efter slutsignalen. Längtar redan till nästa söndag då den riktiga matchen är. Då är det dax för Milanoderbyt igen. Då är man tillbaks i fotbollshimlen igen.


mese - månad

calcio - fotboll

cielo - himmel

tempo - tid

merda - skit


Ritorno d'Italia!

Efter ett lååångt uppehåll från Italien så måste jag få in lite positivare inlägg. Så här kommer del 21 i serien från Milano...

Italien

Ventuno - eller: Kalla mig coach!


Vill du vara så där riktigt cool, häftig, inne eller vad du nu vill kalla det så skall det tydligen bäras en väst. Det har ALLA killar som dessutom glider runt I solglasögon trots att solen är lika borta som den midjekorta kavajen. Trots att regnet trillar ner, i för mig den ovanliga riktningen, uppifrån och ner, och inte som hemma I Götet, från vänster till höger eller alternativt från höger till vänster. Det är komiskt, nej, tragikomiskt att se dessa killar och för all del också tjejer (måste ju tänka på jämlikheten) när dom måste sätta upp glasögonen i pannan för att överhuvudtaget hitta ut från bussen eller titta på klockan eller nåt annat. Men en väst sitter det allt som oftast på. När sen det hetaste märket, kan inte namnet, har en norsk flagga på sig blir man ju mörkrädd. Tydligen är det nån norsk designer som vill sprida lite "seijern är vår"-stämning och har lyckats över all förväntan. Norsk hurtighet, vars största bidrag till modet innan detta är dom stickade lusekofterna, i kombination med Italienskt mode, vars största bidrag till hurtighet är Marco Pantani. Kanske inte det första man tänker på. Trodde att jag äntligen skulle slippa se alla dessa röd-blå-vita hån som sticker i ögonen på vilken svensk sportfantast som helst efter allt stryk vi fått av våra kära grannar västerut. Så norge sammankopplas med ett klädmärke för mig här nere. Det är kanske bättre än vad vi svenskar är för italienarna. Svedesi (svenskar) är det allmänna ordet för tändstickor. Fick det förklarat för mig att det berodde på att vi har ju så mycket skog i Sverige och allt är ju gjort i trä. Så "Passa me il svedesi" betyder tydligen inte "kan du ge mig svenskarna". Skönt det! Jag blev lite orolig där ett tag.


Tvättmaskinen går för högvarv. Min nya ögonsten som inhandlades och installerades i förra veckan har nästan tjänat in sig själv redan. Men då var det väl innan semestern som jag tvättade senast. Första kvällen med installerad tvättmaskin var jag inte klar förrän runt 02.00 så jag blev nån halvtimme senare till jobbet än vanligt. Var inte där förrän 10.45 morgonen efter. Förra veckan slog jag nytt personligt höstrekord och var där redan 09.15. Höst och höst förresten. Det blev ganska kallt ett par veckor men senaste veckan har varit varm. Det var väl sådär en 20 grader i morse...hmmm...förmiddags när jag var på väg till jobbet.....i kortärmat och med jeansväst. Mulet men varmt alltså.


Såg en lista gjord av och publicerad i GQ om vad som är bäst med Italien. Francesco Totti kom på 4:e plats! Fattar ni då hur fotbollstokiga dom är? La dolce vita vann följt av Lenardo Da Vinci och Ferrari. Lite oväntat kom Miss Italia bara på 18:e plats tätt följt av Giovanni Trappatoni. Snacka om ytterligheter.


FC Milano har många nyheter i år. Träningsmängden har ökats med 100 %. Vi tränar numer 2 gånger i veckan. Även om jag misstänker att det bara kommer bli en gång längre fram. Vi har ett nyförvärv i Valeria och vi har en ny spelande coach. Som coach kan jag väl försöka lära dom vilken ände av klubban som skall vara upp och hur man skall skjuta och så för det är på den nivån. Tro inget annat. Hade en 10 minuters privatlektion med Valeria om hur man skall skjuta. Men man får ju anpassa sig till situationen och första helgen med matcher är mindre än 3 veckor bort. Hörde på senaste träningen att det antagligen är nånstans söder om Rom vi lirar. På tal om Rom, det påstås att Rom inte byggdes på 7 dagar. Jag är nästan säker på att FC Milano inte byggs på 7 månader men och andra sidan så tror jag inte de andra lagen är särskillt heta heller. Skall bli kul och se vad vi kan åstadkomma. Jag räknar dock inte med några tränaranbud från Sverige förrän kanske nästa år...


väst - panciotto

heja Norge - forza Norvegia

tvättmaskin - lavatrice

det ljuva livet - la dolce vita

tränare/coach - allenatore


Är i bilköpartagen

Få se om jag överger Skodastallet i dagarna och byter till nåt italienskt istället eventuellt...

På tal om italienskt... det var ett tag sen jag la ut en av mina gamla krönikor... del 20 kommer här:


Italien

Venti ? eller: Våga vägra vara vuxen

Två veckor har gått sen senast och skall jag vara riktigt ärlig så har det inte hänt så där speciellt mycket. Har läst Guillos senaste (på svenska), The Beach (på engelska. Grymt bra och måste läsas) och kollat Fast and the Fuorius. En riktig tjej-rulle! Bilar, nitro-bränsle och biljakter. Kan det bli mer tjejigt? Kanske därför jag inte gillade den. Just nu väntar jag bara på nästa lön. Nånting som jag så ofta gjort. September är som alla andra månader. En ?ta-igen-månad? från månaden innan. Jag tror alltid att nästa månad ska bli annorlunda men så dyker det upp en 1000-kronors räkning från nåt oväntat håll och så hittar jag ett par skor som jag bara måste ha och så vips så är man under budgeten igen. Det är tur att jag har gratisnöjen som fotbollen (som jag numer anser som gratis eftersom säsongskortet var en engångsbetalning) och inlinesen, joggingskorna och italienska böckerna. Det är, har jag märkt, inte gratis att ?starta? ett nytt liv här nere. Vill inte ens tänka tanken på hur mycket jag lagt på alla dessa uppstartskostnader och småutgifter överallt. Jag vet bara att det trots allt är värt varenda lire, euro eller krona. Jag har ju trots allt lika mycket kvar som jag hade haft i Sverige och dessutom en, ursäkta ordvalet, helvetes massa mer upplevelser.

Hur mycket jag än inte vill erkänna det så vittnar de två matvarukedjekorten i min plånbok på att det jag alltid velat undvika och det jag alltid varit rädd för nu är ett faktum. Det går inte att blunda för det längre. Jag är vuxen. Jag har alltid sagt min ålder tyst för mig själv för att liksom höra hur det låter och när jag säger tjugosju så får jag nån konstig min. Mitt ansikte vrider sig i plågor och jag låter inte trovärdig längre ens för mig själv när jag försöker övertala mig själv att det är ju inte så gammalt. Det var ju inte länge sen jag satt och lekte med bilar. Det är ju bara sådär en....16 år sedan kanske. Nej det lät inte bra..... Jag har inte haft körkort längre än.....snart 10 år....herregud, är det så länge. Nej....ni ser ju själva. Det går inte att lura sig själv längre. Även om jag försöker övertala mig själv att jag kan räkna bort ett par år där mitt liv hade en skall vi kalla det känslomässigt härdsmälta och då är jag ju bara 25 för det kunde jag ju inte styra själv och då måste jag väl få räkna bort dom åren. Men det är fortfarande för gammalt för att jag skall känna mig tillfreds. Jag har hört talas om 30-års kriser men har inte fattat vad det är förrän nu. Det spelar ingen roll att jag drar en runda på inlinesen eller njuter av fulla drag bakom ett flipper. Det är kört. Jag går oftare över på övergångsställen än bredvid. Jag kan helt spontant berömma nån för en fin tröja eller en fin ring. Guuud va vuxet. Och det kanske värsta av allt, jag har slutat snedda över gräsmattor och istället går jag runt på trottoaren. Det om nåt är det mest vuxna jag vet. Ingen kan förklara bort det. Jag brukade skratta åt folk som inte tog den kortaste vägen. Hur dum får man vara? Tydligen så är jag lidelsefullt medveten om det i detta nu...

Men fast jag är vuxen så är jag också man och ensamstående och jag gör mitt bästa för att leva upp till alla förutfattade meningar om just singelkillar eller män kanske jag skall säga. Just nu på väggen: En svensk flagga, en Pixbo Wallenstam halsduk och en Milan tröja. (3:e tröjan, helsvart med 3 röda vågräta streck över bröstet. För övrigt den tröjan Milan spelade i när dem säkrade sin senaste serie-A seger) Blommor: Nej. Kanske lika bra det, jag har aldrig haft särskilt gröna fingrar. Tavlor: Har tänkt tanken, inte mer. Min lägenhet är min garderob. Det är svårt att undvika det när man har en etta. Osmidigt det där när man behöver flytta halva garderoben (läs: släng kläderna på golvet) varje gång man skall gå och lägga sig. Varför lägger jag kläderna på sängen för då? Det är just för att få dem in i garderoben. Min tanke på morgonen är att om jag slänger alla kläder på sängen så måste jag ju vika och hänga in allt i garderoben när jag kommer hem från jobbet. Hur logiskt som helst. Det funkar sådär...men sen väntar jag ju inte direkt nåt besök hemma ändå. Här nere umgås man inte hemma hos nån utan man träffas alltid ute nånstans. Antar att det till stor del beror på att alla bor hemma hos sina föräldrar. Har precis investerat i en tvättmaskin. Ännu ett vuxenbevis och nåt slags kvitto på att jag skall stanna här ett tag. Det håller inte längre att jämnt lämna in tvätten. Underbart att slippa men allt för dyrt. En av alla dessa källor som gör att budgeten spricker. Har till och med inte köpt en ny omgång linser denna månaden utan har börjat använda mina glasögon istället. Man hittar alltid nya vägar att spara pengar när det behövs. Prioriteringen är väl något sned men det är så vi killar funkar tror jag. Ena dan kan jag handla en skjorta för 900 utan att blinka och nästa dag så tar jag inte en kaffe efter lunchen för det är ju en jätte kostnad. Men så gör vi väl alla eller?

Stället som jag köpte tvättmaskinen på var en del av ett jätteköpcentra i utkanten på Milano. En av butikerna som jag var inne och handlade i hade 70 kassor. Då fattar ni hur stort det va. Det var så stort att dom hade en betaltelefon inne i butiken. Du kunde köpa en liter mjölk, frukostflingor, lite bröd och så kunde du plocka upp en vespa på vägen ut. Det fanns allt! Allt från diskmaskiner till persikor, hojar till Bildäck och så tjejer på rullskridskor på grund av avstånden som plockade upp pengar från kassorna som ganska snart verkade fyllas. De hade till och med sitt eget slakteri där de styckade köttet som såldes. Jag tror Fredrik, min kompis/kollega, uttryckte det på ett ganska bra sätt: -?Om du ställer dig längst in i ena hörnet när stället är tomt och tittar till andra sidan så är jag nästan säker på att du kan se jorden kröka sig?. Det var kanske inte helt ordagrant men nåt i den stilen sa han och jag kan bara säga: A punto! Essattamente, è vero. 

FC Milano har fortfarande inte börjat träna. Men det är ingen brådska med det. Passionen som jag hade när jag var 18 år och fortfarande ung, den som gjorde att jag inte förstod när spelare kunde vara så dumma att dom la av, den är borta nu. Jag kommer mycket väl ihåg hur jag tänkte då. Hur kunde dom sluta med nåt som betydde allt, precis allt? Jag antar att....att jag faktiskt är vuxen, mamma mia. Även om jag antagligen hade spelat kvar i PW om jag bara hade platsat men det är en annan sak.

Det ljuva livet på via Lodovico il moro 159, 6:e våningen, är ganska lugnt. La dolce vita in Via Lodovico il moro 159, 6 piano, è abbastanza piano.

När mamma är mamma och min syster heter Mia, hur tolkas det då när jag säger: Mamma Mia? Bara en undran...

Arrivederci e ci sentiamo

vuxen ? adulto
vero - sant
exakt - essattamente
lugn, våning - piano
precis - a punto
tvättmaskin ? lavatrice


Diciannove (19)... eller buon weekend

Italien

Ny krönika från Stövellandet idag! ...fantasin är inte på topp idag... del 19 vassego!

Familjen har ju alltid varit det viktigaste i livet. Och det är ju också det kanske som jag saknar mest. Att kunna ligga på tv-soffan en söndag hemma hos föräldrarna i Pixbo medans mamma frågar om man skall ha lite mer glass. Eller en golfrunda med farsan. Eller en storasyster som när jag var ganska liten sa till mig: Peter, nu får du tuffa till dig lite. Gå och ta hål i örat! Jag menar, vad kan man annat göra än att lyssna på sin storasyster. Hon hade ju levt mycket längre än vad jag gjort och borde veta bättre. Det trodde jag i alla fall till mamma såg resultatet. Vet inte om ni har sett ögonen på en haj nån gång. Jag har bara sett dom på tv och så den där gången i köket då, tror det var sommaren 90 eller nåt. Kommer inte ihåg riktigt för jag har förträngt det där så gott jag kunnat... Men förutom allt det där självklara som familj och alla vänner man har och kebabpizza så saknar man också massa konstiga saker. Jag saknar måsskriken man kan höra i Götet ibland, jag saknar uteserveringen på Halta Lottas krog, dom nattliga promenaderna förbi Ullevi hem från stan på helgmorgnarna eller Augusts lyftning upp i bortre i Liseberg. Såna där saker som man inte kan ta med sig när man flyttar. Men det är också skönt att komma hem en helg och upptäcka att allt är precis som vanligt. Det är som man aldrig varit borta. Du kan gå ut från Nivå en kulen höstkväll 1999 och komma tillbaks 3 år senare och du kommer i stort sett in i samma diskussion. Visst är det både tragiskt och tryggt?! Jag satt på planet hem och vi flög över stan sent på kvällen. Jag satt vid fönstret och tänkte för mig själv hur ?litet? ens liv är. Hela stan fick plats i ett litet fönster på 30 ggr 40 cm. Så många saker som har hänt i det lilla fönstret. I övre högra hörnet bodde jag en kort tid med Koppen. I vänstra övre hörnet har jag lirat luciaturnering med Feskarn. I stort sett hela mittensektionen har jag glidit runt på en skateboard. Längst ner till vänster hade jag en date med en halvgrekisk tjej och i mitten till höger en date med en thailändska. Visst är det konstigt? Att jag hade en date alltså...

Samtidigt som det finns saker man verkligen saknar så finns det givetvis saker man klarar sig alldeles utmärkt utan. Dokusåper till förbannelse som man inte kan sluta titta på, Den 12356:e innebandy-träningen i livet i en sunkig Lindälvsskola, 34:e dagen utan solsken på hösten eller varför inte ?reklam-radio-hit-non-stop-i-45-minuter-utan-avbrott-men-dom-måste-säga-det-mellan-varje-låt-så-det-ändå-blir-avbrott? Sånt jag stör mig på i alla fall. 

Livet här nere går i vågor där topparna är mycket längre än dalarna. Dalarna är varje gång du måste handskas med nån typ av myndighet eller instans. Men det glömmer du fort när du rider på nästa våg. I helgen var jag ute på en favorit-restaurang med min kollega, hans flickvän och ytterligare en svensk som hade varit nere och jobbat i ett par veckor. Vi satte oss ner och jag hamnade med ryggen mot väggen och full utsikt över restaurangen. 8 meter bort satt en tjej som borde varit på tv istället. Det var miss Italia just då. Vi hann se lite på det innan vi åkte till restaurangen. Alltid trevligt med nåt att vila ögonen på. Hon hade med sig sin storebror också och dom satt och höll handen. Gulligt med tjejer som tar hand om sina bröder. Tyvärr skulle min utsikt förändras drastiskt visade det sig. In på restaurangen kommer två par. Det var ett yngre med en torr kille i min ålder. Han såg rik men tråkig ut. Perfekt för den här tjejen som var hans date/tjej/fru, jag vet inte vilket. Hon såg ut som en seriefigur i ansiktet. Liiiite för mycket smink om man säger så. Men hon var ändå ganska söt och hon kom ändå undan med det. I övrigt så var hon uppklädd till tänderna och vi misstänkte att dom kom från en närliggande teater. Bredvid den yngre killen satt Mr Tråkig senior. Lika grå, lika intetsägande och lika oförståeligt vad dessa män gjorde med dessa två kvinnor. För mamman till den alldeles för målade unga damen brädade med hästlängder sin egen avkomma. Jag såg inte skorna men hon hade ett par leopardmönstrade byxor (som i detta fallet kändes som det var det som drog åt sig minst blickar) Kommer inte ihåg kreationen om barmen men nåt uppklätt. Om dottern var målad så var mamman spacklad. Svårt att se ansiktsformen under alla lager. Gigantiska ögonfransar och hade hon bara lagt på lite mer vitt runt munnen så hade jag trott att det var en clown. Helt ärligt! Jag kunde inte hålla mig för skratt när dom passerade och som jag sa innan så satte hon sig mitt mellan mig och den moraliska miss Italia 2001. Det var som att byta skönheten mot odjuret. Inget höjdarbyte direkt. Inte ens Lars-Tommy hade gillat det.

FC Milanos träning har inte börjat än. Men vi har en alternativ försäsong. Lördagen hamnade vi på ett ställe som heter Rolling stones. En stor klubb med ett jätte stort dansgolv och med läktare runt om och ett gäng barer både nere och på övervåningen som låg runt dansgolvet. Det var rock som gällde vilket innebar en hel del roliga typer. En kille i spandex och med en Cure-frilla. Vet inte vad sångaren i Cure heter men en sån frilla var det. Han hade inte alla hästar i stallet den killen. Många sköna kreationer och höjdpunkten kom redan i kön. En kille helt i läder med nån slags genomskinlig plastskjorta och med en läderrem som satt fast i varje ankel som tillät honom att bara ta 50 centimeters steg. Göööör smart men då hängde ju hans flickvän med. Men det fanns gott om ?normala? folk också så det blev en rolig kväll. Dom har ett rätt underligt system på vissa ställen i Milano, så också på detta ställe. Du vår en plastlapp i handen när du går in. På den så är det rutor med tex 5 öl, 5 drinkar, 5 flaskor champagne osv. När du sen går till baren så klipper bartendern det du tar. Sen får du köa till en kassa när du går ut och betala alltihop. Där får du ett kvitto som du visar för vakten som släpper ut dig. Tappa bort lappen eller kvittot är inte att föredra. Jag har frågat många gånger till mina kompisar varför dom gör på detta oerhört krångliga och omständiga sätt men dom har bara ett svar. ??I?m sorry Peter.....we?re in Italia.? 

På söndag var det tänkt att jag skulle kolla Inter matchen med FC Milano gänget. Dom är Interfans hela bunten. Men istället drog jag och spelade golf med min kollega. Första paret i Italien är avklarat. Detta gjorde dock att jag missade första halvtimmen på kvällsmatchen Milan ? Fiorentina och två mål. Men det blev ju 5 mål till så jag skall väl inte klaga. Lite småkyligt att sitta i kortärmat på San Siro men målen värmde gott.  

Sverige klart för VM....underbart. Italienarna bryr sig mer om serie g resultaten men jag är lycklig.

Italienska / Svenska
la famiglia - Familjen
syster - sorella
Interista - en person som hejar på Inter
Milanista - en person som hejar på Milan
onda - våg