Zellén zkriver

Jag och Erika var på Bergakungen och tittade på Vince Vaughn häromdagen. Vi satt längst bak i salongen. Ni vet, där det finns lite extra benutrymme. Känns alltid fint att slippa sitta med Västtrafikknän hela rullen. Det var idel par som satt bredvis oss men nån minut innan filmen började, så trillade en ensam kille in. Han var stor, reslig och hade mustasch.

Varningsklockorna började ringa redan där.

Han hade en ryggsäck modell större, som han höll i knät så fort han kommit på plats. Ur ryggsäcken plockade han sen upp en aldrig sinande ström av godis. Det var chipspåsar, smågodispåsar och dricka. Han var dessutom innehavare av ett antal prasselljudsrekord. Jag var mäkta imponerad över hur en liten smågodispåse kunde göra så höga ljud. Han hade inte riktigt den där taktkänslan heller utan han grävde efter en godis så länge att jag började undra om han faktiskt skämtade.

Sen skrattade han på fel ställen heeela tiden.

Jag kan tycka att det är ok att gå på bio själv. Jag har bara testat det en gång dock. Men man går ju in i filmen på ett helt annat sätt. Jag tittade på tredje delen av Sagan om ringen. Alla hade sett den och jag var nyss hemflyttad från Italien och inte haft chansen att se den på bio.

Mannen med mustaschen var ju rätt stor. Så när jag tog min drickaflaska ur stället på biostolen, så placerade han sin arm direkt över armstödet och drickahållaren. Sen släppte han aldrig taget. Typiskt! På svenskt manér, så gjorde jag inga anspråk på att ställa tillbaka drickan, utan drack upp den och släppte den på golvet.

Sen satt jag och störde mig på att han prompt skulle vika ihop sin papperspåse när godiset var slut... i ungefär en minut. Prasslet tog aldrig slut.

Har på kort tid sett både Four Christmases (Borta bäst, hemma värst) och Couples retreat (Trubbel i paradiset). Filmerna i sig är väl inga mästerverk även om jag garvade rätt gott mest hela tiden. Billiga amerikanska situationskomik-filmer funkar faktiskt rätt bra ibland. Speciellt då när Vince är i högform. Ingen kan mata ur sig sanningar som honom i lika hög (och snabb) grad. Försök att inte se för mycket på texten och lyssna på vad han faktiskt säger. Mycket försvinner i översättningen.

Ett ex: "You can's spell families without lies."

Four christmases var klart bäst. Vince rules!

Tog vinterjackan modell TJOCK, en mössa dragen långt ned över öronen och körde händerna i de fleeceklädda stora fickorna. Sen petade jag i U2 på podden och började traska ner på stan med No line on the horizon som soundtrack till livet Peter. Det är så fruktansvärt skönt att bara gå in i sig själv och fundera på livet och bearbeta sådana där saker som man inte alltid hinner reflektera över. Som t.ex. att jag har världens underbaraste flickvän med en ännu mer underbar dotter.

Det var kallt och luften var nästan så där rökig som den kan bli när kvicksilvret trillar en bra bit under 0. Jag släntrade nedför Eklandagatan och förbi Artisten ner på Avenyn. Poseidons brunrostiga lekamen såg extra kall ut. Lasse Berghagen satt i sin ensamhet och käkade på Elite Park Avenue hotel. Mörkret hade lagt sig men skenet från gatlamporna och neonet gav ändå sken av att vilja lysa upp den vältrampade gatan.

Jag kryssade över på andra sidan och vek upp på Flying barrels gata, vad den nu heter. 10 minuter tidig äntrade jag pubben och drog av mig mössan och podden, samtidigt som jag nynnade på Cheers-låten i huvudet. Ni vet: "Where everybody knows your name". På plats var redan ett par Bk Botta Matts-spelare. Det var Champions league-kväll och firandet av att säsongen var slut för vårt korplag.

En klassisk pub-burgare nedsköljd med några öl satt precis så där bra som jag på förhand hade hoppats på. 9 grabbar blev vi till slut. Milan och Real bjöd på rätt bra underhållning och oavgjort kändes helt ok. Sen var det bara att knalla hem i natten. Lasse satt inte kvar.