Zellén zkriver

Vaknade sent idag och konstaterade att allt är som vanligt. Becksvart ute trots att klockan var åtta. Regnet strilade ner och en januarionsdag i Göteborg känns ungefär som att promenera en mil i ett par skor som är en storlek för liten. Tur att vissa saker lyser upp i mörkret. Att jag är nykär skadar ju inte...

Grinigheten på gårdagens träning var efterlängtad! Det gnälldes och det spelades fult och ALLA ville vinna till varje pris i internmatchen. Underbart. Kan vi hålla den inställningen så vinner vi resten av matcherna. Gnället låter kanske negativt men det var det inte. Det var ett bra gnäll... som visar att alla vill! Längtar till matcherna på torsdag och fredag. Bra att så många var heta, för det behövs när vi lirar så tätt. Det känns lite som att dessa båda matcherna är nyckeln till seriesegern för oss. Grejar vi det här så visar vi riktig styrka. Har liksom på känn att vi löser detta!

Sitter på jobbet och tar en kort paus, så jag håller mig kort. Får bjuda på en ny del från Italien... del 11 kommer här:

********                      ***************                        *****************                           *************            ********

Nu var det riktigt länge sen jag avyttrade några väl valda ord om livet här nere. Det beror på att jag har haft semester och vägrat befatta mig med nån dator över huvudtaget. Det behövs lite datorfria dagar när man häckar framför en 10 timmar om dagen. Men nu är jag tillbaks igen och skrivklådan vill inte hålla sig borta. Så varsågoda och håll till godo!

Jag har gjort mitt första besök på posten här nere strax innan påskhelgen. En inte helt tråkig erfarenhet. Jag skulle posta ett paket till Sverige faktiskt. Nu är vi där igen med det svenska tillvägagångssättet. När jag kom in så var det en kö på 10 personer. Pavlos hundar skällde på mig och jag ställde mig i kö. Det sitter i ryggmärgen. Det är svårt att förklara för en ickesvensk men det bara finns där. När jag sen efter några minuter äntrade luckan och visade upp mitt paket så bara kassörskan log åt mig och pekade på några kassor som var runt hörnet. Där var det minsann ingen kö. Men så bra kunde det ju inte vara tänkte jag givetvis. Men det var det. Så jag knallade över till nästa kassa och åter igen visade jag upp mitt paket. En annan kassörska började spruta ur sig ord i ungefär samma takt som vilken radiosportkommentator som helst. Jag körde mitt standardsvar: -”Non parla italiano, Inglese? Det resulterade i en ny kulsvärm med fräscha ord och jag tittade mig omkring lite försiktigt. Jag hade tur den här gången för bredvid mig stog en lång vacker sak som tittade ner på mig bakom sina blåtonade solbrillor. Hon tittar inte ner på mig på nåt överlägset sätt, det var bara det att tjejen var närmare 190 centimeter lång och vacker som en dag. Bella. En riktig amazon. Hon gav mig en kort översättning på engelska och efter lite dividerande så visste kassörskan vad jag ville och allt var ordnat. Mille grazie e buona Pasqua!

Mina föräldrar landade på Linate i påsk. Det är Milanos näst största flygplats efter Malpensa. En planerad vecka blev till en helg men på den hann vi med att hälsa på mammas kusin som fyllde 70 den helgen. Stor middag på alla tänkbara sätt. Det var inte bara mycket folk, det var oerhört mycket mat. Jag fick träffa 4 av mina 6 sysslingar som bor ett par mil utanför Milano. Mycket roligt och jag lär höra av mig till dom framöver när jag kan kommunicera med dom. På middagen kunde mammas andra kusin som bor i Bologna tolka. Hon har bott i Sverige så hon kunde lite svenska och när inte det fungerade så kunde mamma göra sig förstådd på italienska. Mycket mat var det jag. Håll i er nu. Vi började med skinka av olika typer. En mycket vanlig antipasta (förrätt) här nere. Antipasta numero 2: skaldjursröra med räkor, kräftor och allt vad det nu var. Antipasta numero 3: Nästa rätt var en tallrik risotto. Ris med svamp i. Antipasta numero 4: Bestod av friterad bläckfisk. Sen kom pastan. Det trodde jag definitivt att det skulle vara huvudrätten men nej då. Det var bara en förrätt till. Sen var det äntligen?! dax för huvudrätten som bestod av lammkött med kokt potatis till. Allt detta rundades av med ett par efterrätter. Det var nån typ av kaka som kan jämföras med en blandning av vår sockerkaka och ett sött bröd först. En skål med glass och lite blandade frukter i sist. Om jag var mätt? Simmar enbenta grodor i cirklar? Skiter björnen i skogen? Sover Dolly Parton på rygg?

Eter helgen så blev det snabba ryck och lite ändrade planer vilket resulterade i att jag landade på Landvetter på tisdagkväll och hade semester ”hemma” ända tills söndagen. De här dagarna hann jag med att träffa VÄLDIGT många. Inte alla som man ville men jag täckte upp en stor del av mina närmsta kompisar. En höjdare var när vi korkade upp sista flaskan av El Vilblicko när vi för sista gången samlades i lägenheten på Vidblicksgatan där vi firade av Jacko till Australien, Berna till Stockholm och jag själv till Milano. 

En annan höjdare var Liseberg på söndagen när jag åkte farfarsbilarna med min favvis systerson. Det är en svårslagen händelse när man får en bamsekram från den lilla krabaten på nästan 3 år.

När jag var hemma fick jag även reda på att det finns innebandyklubbar här nere. Så sagt och gjort, när jag kom ner hittade jag två hemsidor som två milanesiska klubbar hade. Jag drog iväg ett mail till en av klubbarna och några timmar senare fick jag ett svar. Dom tränar en gång i veckan. Måndagar 19.00 – 21.00. Eftersom det var måndag så var det inget att tveka på. Efter att ha fått tag i adressen så tog jag en taxi till hallen och några minuter senare äntrade jag FC Milanos träning. Jag kom in och möttes av 8 – 9 killar som tittade lite undrande på mig innan jag på engelska sa vem jag var. Då föll poletten ner hos Simone som jag hade mailat. Han presenterade sig för mig och introducerade mig för dom andra. Laget hade spelat ihop i 5 år och trodde fram tills för två år sen att dom var de enda som höll på med den här sporten i världen. Simone är aktiv i italienska förbundet som har blivit invalda i den internationella innebandyfamiljen i år. Det finns 8 lag i italien och runt 150 spelare och deras serie är 4 helger där de spelare flera matcher på samma dag. 2 ggr 20 minuter på en plan som är 24 meter lång. Man spelar 3 utespelare och en målvakt. Målen är faktiskt dom officiella som vi använder i Sverige. Jag fick också reda på att det finns en sportbutik där man kan köpa innebandyprylar. Nivån på spelet är riktigt dåligt! Jag tror att alla licenserade lag och dom flesta korplagen i Sverige skulle sopa banan med dessa lirare men jag får väl se om jag kan ge dom några tips. Jag lär fortsätta att lira. Deras sista två matcher är nämligen den 20 maj i Florens. Tyvärr har inte mitt lag med toppstriden att göra och dom italienska mästarna är redan klara. Men att lira bortamatch i Florens är ju nåt jag alltid velat göra. Dom skall på en turnering till Schweiz helgen efter också. Kanske kan vara nåt. Jag får bara se till att skicka ner mina klubbor så man kan lira ordentligt...

Italienska / svenska

buona pasqua – glad påsk
ufficio postale – postkontor
pacchetto – paket
allenare - träna
traguardo - mål

Ciao tutti!

Jag älskar reklam. Nej... inte att det är 20 minuter reklam på en timmes tv-tid, utan reklam i allmänhet. Jag älskar att förföras, uttråkas och roas av reklam. Det är ju uppenbarligen fler än jag som fastnar för det. Jag kan fortfarande repliker från reklamsnuttar från över 10 år sen. Det började väl på bio innan tv helt besudlades men jag kan läsa en fyndig reklam på bussen eller på en förbipasserande spårvagn som kan få mig att le eller skratta. Eller som bara kan få mig att tänka till lite extra.

Jag gick en copywriterkurs på 15 veckor på distans för nästan två år sen i min transformering från systemutvecklare till producent. Jag fullkomligt älskade den kursen. vi fick uppgifter som var nästan uteslutande reklamuppdrag. Den första uppgiften vi fick var att hitta på ett namn på ett myrmedel och göra en annons till en facktidning. Vi fick skriva ett förord till en bok om choklad, göra reklam för takfärg, göra reklam för en pocketbok-prenumeration osv. Det kanske inte låter så märkvärdigt, men det var verkligen skitkul. Sitta och tänka fram en idé och målgruppsanpassa reklamen var hur kul som helst. Allt jobb publicerades på en gemensam site, där allas jobb och kommentarerna från lärarna kunde läsas igenom. Man fick ris och ros och tips på hur man kunde förbättra sitt skrivande och grymt lärorikt. Något som jag lätt hade kunnat tänka mig att jobba med.

Veckan när vi skulle göra reklam för takfärgen som bytte färg när den torkade (så man kan se att det är torrt) så var jag lite sent ute och slängde ihop en annons kvällen innan utan så mycket research och det visade sig att min idé var precis den som den "riktiga" reklambyrån använde i sin reklam. Lite pinsamt när lärarna trodde att jag sökt lite på nätet och snott deras idé rätt av. Kan väl säga att om firman som köpte den där reklamen hade kommit direkt till mig så hade de fått samma annons (nästan) för bara nån timmes tänk... hade väl säkert kunnat ta sådär en 30 papp utan att de skulle blinka...

Varför jag kom in på reklam idag var bara för att igår så såg jag reklam för Gott & Blandat på tv. De fullkomligt matade ut den på den tv-kanalen jag råkade titta på. Och vad sitter jag och mumsar på idag? Det var samma reaktion hos både mig och tjejen... båda utstötte ett åhhhhh. Och vi tänkte nog samma sak. VILL HA! Jag antar att reklamen har lyckats då! Grymt fascinerande! Jag vill oxå kunna göra så bra reklam.

Reklam är inte bara dåligt faktiskt. Man hinner hämta tvätten, borsta tänderna, packa träningsväskan och glömma av vad det var man tittade på innan den är slut.

"En Cab!"
"Det finns bara ett sätt att stoppa den....."
"Because you're worth it!"

Försöker komma på nåt roligt att skriva och kom på att jag har utlovat en berättelse om en liten skidtripp till Sälen. Det sjukaste som någonsin hänt mig faktiskt.

Så här var det... Vi var några grabbar som som hamnade på en fest ute i Partille. Det var en tjej som lirade volleyboll i elitserielaget Mandator (laget hette så) som hade festen. Det var en massa klasskompisar som kom på den där festen. Idrottslärare skulle de bli allihop. Det kom fram att de skulle åka skidor och skulle hyra en stor stuga i Lindvallen men hade platser över. Sagt och gjort, vi hakade på. Jag och två kompisar plus två tjejkompisar. Alltså fem stycken som inte tillhörde de idrottslärarstuderande. Sammanlagt måste vi vart minst 15 stycken. Minnet sviker lite där.  Kul att komma upp och få träffa lite nytt folk ändå. Det tog en liten stund innan de två gängen började beblandas... som vanligt. Det var artigt och belevat i början innan festen satte igång. Det är ju Sälen trots allt. 

Reichen, som var en kompis som var med, satte ribban ganska omgående. Kommer inte ihåg om det var första kvällen eller andra som några satt uppe länge länge och tjötade och festade medans ett rum (vi kallar det för det tråkiga rummet) ville sova. De skulle upp och ut i skidspåren tidigt nästa morgon. Då tog Erik helt sonika mod till sig. Grabbade tag i en kudde och släntrade bort till dörren till det "tråkiga" rummet och knackade lite lätt på dörren, öppnade den helt sonika och hivade iväg kudden allt vad han orkade rakt in i rummet och som det visade sig rätt i planeten på en stackars tjej som just tittade upp nyfiket. Men det märkte nog inte vår käre herr Reichenberg eftersom han redan stängt dörren och vänt sig om med ett nöjt leende och börjat sin väg tillbaks till bordet där hans drink stog.

Det är så man får ihop gruppen. Lasse Lagerbäck borde hyra in Reichen som stämningskonsult för dyra pengar. Nu kanske jag överdriver något men det blir ju så mycket roligare då... fast nä, jag tror faktiskt inte det. Själv togs jag för den lugna typen, som vanligt.

Det var lite tryckt stämning i tråkiga rummet efter det och på något sätt så fick vi klart för oss att vi inte var populära. Men vi kunde inte bry oss mindre för några i det här gänget, de flesta faktiskt, var på helt samma nivå som oss och hade skitkul. Reichenberg hittade en flickvän efter den här resan och jag datade en annan av tjejerna ett kort tag men det är en annan historia. 

Det var en normal förfest och käk i vår stuga (som jag inte kommer ihåg exakt var den låg) och en av tjejerna körde in oss till nåt uteställe och vi drack upp färdkosten innan vi äntrade lokalen. Där var det fortsatt fest och vi drack drinkar och röjde på dansgolvet. Men alla kvällar har ett slut. Även om mitt slut skulle ta lite längre än vad jag först hade räknat med. Jag tror att klockan var en bit 02:00, misstänker att stället faktiskt stängde då och jag var grymt hungrig och trött. Men mat var jag tvungen att få och jag lyckades få med mig några till ett pizzahak. En kvart ägnades i kön och när det är bara en kille framför mig i kön så börjar den här kvällen att bli nåt helt annat än förväntat.

Helt plötsligt och väldigt oväntat så vänder sig killen om som står framför mig och skriker åt mig. Han påstår att jag har tagit hans kreditkort. Jag stog och drömde om quattro stagione och det tog en stund innan jag ens fattade att det var mig han skrek på. Men snart gick det upp för mig och jag började inse att han beskyllde lilla mig för att ha snott hans visakort. Jag tyckte han hade tagit en och annan tequila rose för mycket och försökte på bästa diplomat-manér förklara att jag har minsann inte tagit nåt kort. Jag gick till och med så långt att jag började känna i fickorna och säga att nej, du tror fel. Men killen stog på sig och han vart riktigt förbannad och med gråten i halsen så sa han att han skulle ringa polisen. Det fick mig att känna i fickorna en extra gång men inget kort och jag sa: -"Visst, ring du polisen, jag har fan inte tatt ditt jävla kort". Nu började hungern och tröttheten att göra sig påmind och när killen ställer sig och håller fast mig mot disken så börjar jag nästan inte tro det är sant. Jag försöker säga att jag går ingenstans, du behöver inte hålla i mig. Men han vägrade att släppa mig. Sådär stog vi en stund innan luttrade poliser kommer in i Pizza-lokalen. Jag tänker för mig själv: vilken looser. Tror han verkligen på det här själv?

Det var en kvinnlig och en manlig polis som äntrade lokalen. De frågade vad som hade hänt och bad mig följa med en trappa upp. Jag lommade men upp och tänkte för mig själv att det här är ju inte sant. Det första de säger till mig är att jag skall tömma mina fickor. Jag sticker ner handen i första fickan (som jag redan känt i sju - åtta gånger) och där känns någonting. Jag drar upp handen igen och där ser jag ett visa-kort. Det är inte mitt. Nu börjar jag rodna och får ur mig nåt i stil med...: -"Men... det här är inte mitt...." Jag trodde inte mina ögon. Tusen tankar hann gå genom mitt huvud. Hur fan kom det dit? Hur kunde jag inte hitta det när jag gick igenom mina fickor? Är det bra att ha i cv:n att man har åkt dit för att sno ett visakort? Kan jag hamna i finkan för det här? Poliserna måste ha sett skräcken och den ärliga ångesten och mina oförstående osammanhängande förklaringar om att jag inte hade tagit det med flit. Visst låter det trovärdigt? Jag räknade med att få åka med dem i deras bil men de skrev upp mitt namn och sen har jag inte hört något mer om det där. De avskrev det väl som en vanlig nyårsnatt-händelse antagligen. Och killen fick ju sitt kort. 

Något skakig tog jag mig ned för trappan och ut i friheten. Men det hade dragit ut på tiden och ingen av kompisarna var kvar så jag stog själv på en parkering med en gatuadress på fickan men utan nån aning om vart den låg. I ren desperation så frågade jag en grupp med människor som var på väg mot en bil om jag kunde få skjuts. De visste inte vart gatan låg men jag sa att jag säger till när jag skall av det är lugnt. Hur fan jag nu kunde göra det? ...jag hade sådär koll på vart jag bodde och vart de skulle. Det tog en halv låt eller typ 600 meter innan jag somnade mot bilrutan och jag vaknade till av ett ryck och tittade ut. Vita landskap, nåt enstaka hus och helt plötsligt får jag syn på en vägskyllt. Malung 26 km. Helvete, tänkte jag för mig själv. Jag visste inte var jag bodde exakt men det här var riktigt långt åt fel håll. Jag fick ur mig att jag kan hoppa av till chauffören som släppte mig på en uppfart till ett hus. Jag började tänka för mig själv, hur långt har jag åkt fel? Hur tar jag mig hem härifrån. Jag började gå tillbaka och slängde upp tummen varje gång en bil närmade sig. Som tur var så gick det inte mer än en kvart innan en bil stannade och jag fick åka med hela vägen till Sälenrondellen. Det var en bit...

Vid det laget så var min desperation om möjligt ännu större och jag fortsatte att gå/jogga tillbaks och fick nästan direkt stopp på en ny bil. En ung kille som visste vart vägen låg. Jag sa till honom att du får 500 spänn om du kör mig hem. Jag hade kunnat ge han mycket mer än så men han nöjde sig med det. Troligtvis de enklaste pengarna han nånsin har tjänat. Till slut så rullade han in på för mig känd mark. Jag kände igen stugområdet och det var en av de bästa känslorna jag haft nånsin. Jag hade i och för sig inga pengar på mig men jag hade lovat att jag skulle betala honom när vi kommit fram. Så jag sprang in i stugan och började leta pengar i vårt rum. Mina kompisar undrade vart i h-vete jag hade varit men jag drog inte historien förrän jag hittat pengar att pröjsa den hyggliga killen med. En nyår som jag aldrig kommer glömma hade äntligen tagit slut. En helt sjuk Sälenkväll var till ända. Alla i stugan var lätt chockade när jag drog hela historien dagen efter. Jag hade ju ansetts vara den lugna, städade typen... (Och det är jag ju normalt)

Där ser man... Ulf förresten, det är ingen felstavning. Jag heter Ulf i andranamn...
 

Det är inte lätt att inte kunna språket. Man blir oerhört handikappad när man inte kan göra sig förstådd. Jag försökte ringa runt till några hotell och när man inte har kroppsspråket att falla tillbaka på så är det oerhört svårt att försöka övertyga rösten i andra ändan att man faktiskt inte förstår. Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger –”No parla italiano.” Bara av den anledningen att man säger det på italienska gör att dom tror att man kan italienskan. Ni har hört det här förut om ni kollat in dom tidigare krönikorna. Det är bara till att titta åt andra hållet och lägga på luren. Inte ens på ett hotell.....det är lite dåligt faktiskt. Men det gör ju utmaningen så mycket större. 

Det är inte lätt att lära italienarna svenska. Jag har haft som ett litet sidprojekt att få Alessandra, en kollega som är väldigt trevlig, att säga –”Hej snygging” varje gång hon ser mig. Men det går så där. Jag får alltid säga det först och sen får jag tillbaks nåt i stil med –”Hej snuggign” i och för sig levererat med ett leende som kan smälta Grönland men ändå. Skål blir Skoll, Prosit blir Prossit. Dom har inte lätt för att efterapa ljud. Det tog några veckor innan dom sa Peter. I början blev det Pitar eller nåt i den stilen. 

Det är inte lätt att hitta lägenhet i den här stan. Jag har börjat leta och det är även en tjej på kontoret som letar åt mig. Det jag lyckats hitta hittills är en 60 kvardratmeter stor lya som ligger nära tunnelbanan och inte mer än 4 – 5 stationer från centrum. Ganska centralt alltså men 1 500 000, känn på den,  i månaden är ju ganska mycket. Lire, javisst men det är ändå i runda slängar 7000 i månaden. Vi kan väl säga att jag letar vidare.

Det är inte lätt att hitta parkering. Och hittar man nån så kan man ge sig den på att man får böter. Nu har jag inte bil själv men en av killarna i projektet som jag brukar åka hem med på kvällen/natten har lyckats få 3 lappar på bara ett par veckor. En p-bot kostar runt 500 svenska kronor om ni undrar. Då har han ändå fått ställa bilen 15 minuters gångväg från kontoret. När vi kom fram till bilen så lärde jag mig ytterligare 5 svärord. Jag tror jag är uppe i 15 – 20 stycken snart. Det är konstigt det där men på nåt konstigt sätt lär man sig alltid dom fulaste orden först.

Är du en sån som ligger och drar dig på morgnarna? Är du som jag lika optimistisk på kvällen, och sätter klockan tidigt och tänker för dig själv att imorgon... då skall du gå upp tidigt och göra frukost och vara på jobbet tidigt. Är du oxå ute i sista stund och får bända dig upp från sängen bara för att trilla in i duschen och vakna. Ta på dig det som ligger närmast till hand och sliter med dig de grejor som du får syn på som du kan tänkas behöva under dagen, typ: bilnycklar, garagebricka, plånbok, telefon och en jacka.

Sån är jag vissa morgnar. Ibland är det värre. Då glömmer jag datorn eller telefonen. Men jag har blivit bättre, det var länge sen jag glömde något faktiskt. Sen är man ju tankspridd som få... häromdagen så packade jag in allt. Uppe riktigt tidigt (pga tjejen) och lastade in alla tidigare nämnda prylar som skall med. Lyckades till och med få på mig kläder åt rätt håll och träningsväskan var packad. Jag droppade skönheten på centralen och styrde silverpilen mot kontoret några hundra meter bort. Väl där parkerade jag i garaget och klev ur bilen gick till bakluckan och skulle plocka ut datorn. Där låg en träningsväska, ett klubbfodral och en tom skokartong (som legat där de senaste två månaderna). Helvete tänkte jag för mig själv... har jag lyckats glömma datorn hemma? Den är liksom lite viktig för att jag skall kunna jobba...

Jag slog mig för pannan så där övertydligt och sa högt till mig själv: -"Attans, vilken otur att jag har glömt min portabla dator... för tjyven" Fast lägg in 28 svärord och ta bort Attans, otur och portabla dator. Sen kan ni byta för tjyven mot 7 nya svärord, den här gången lite gott och blandat på italienska och engelska.

Det är bara att åka hem igen tänkte jag och satte mig i förarstolen igen. Då slog det mig... vänta nu. Jag kastade en blick över axeln och mycket riktigt, där låg datorn snyggt och prydligt i baksätet. Är man en vanemänniska eller? Jag lägger alltid datorn i bagageutrymmet men den här gången gjorde det inte och jag höll på att slå sönder något. Det har hänt förut. Jag tillbringade närmare två timmar att leta efter mitt kreditkort en sommar och blandade in 7 polare som fick hjälpa till att leta. Till slut kände jag efter i bakfickan och drog upp kortet. Men jag lägger ju ALDRIG kortet i bakfickan!!! Tror ni polarna var lite trötta på mig då?

Eller när jag blev kroppsvisiterad av polisen uppe i Sälen en nyår efter att en kille påstått att jag tagit hans kreditkort. Trots att jag känt igenom fickorna och ett flertal gånger försökt förklara att jag har inte tagit hans kort, så vad är det första jag drar jag upp ur fickan när polisen tagit mig en våning upp och bett mig tömma fickorna? Ett visakort som inte var mitt. Tror ni jag blev förvånad? Jag hade verkligen letat igenom fickorna... Hela den kvällen är en historia för sig... det får bli en annan gång. Kvällen slutade med att jag var nästan hela vägen till Malung och vände innan jag liftade mig tillbaks till stugan. Som sagt, en sjuk historia...

Här kommer en ny krönika från min tid i Italien:

Ciao tutti, ci sentiamo!