Italia ancora...
En ny helg har gått av stapeln och den här gången tänker jag skriva lite om innebandy för en gångs skull. Det var väl på tiden. Det var nämligen dax för min debut i serie A. Känn på den. Visst låter det häftigt, mäktigt och seriöst. Sanningen är egentligen en annan men det behöver jag ju inte berätta för barnbarnen
Vi skulle lira på söndagen så vi tänkte bege oss söderut redan på lördagen. Jag hade kommit överrens med Fredrik, min kollega/chef/kompis och numera också lagkompis, att vi skulle höras innan vi skulle åka. Jag höll som bäst på med att koka ägg, yrvaken som jag var och tänkte ringa till Fredrik, när det ringde på dörren. Ecco, där stod han och hans flickvän och jag stod med byxorna nere, eller rättare sagt i kallingarna. Dom hade försökt ringa, men min telefon har en egenhet att stänga av mottagningen ibland. Tack för det televerket. 10 minuter senare hade jag stängt av gasspisen, slängt äggen och packat hela träningsväskan och stog i hissen ner så där lite lagom stressad. Men när jag sjönk tillbaks i baksätet på Alfan, så inföll sig snart lugnet igen. Vi hade 60 mil framför oss och hela dagen på oss att ta oss ner.
Målet var l’Aquila, som är en stad med 64 000 invånare enligt min turistbok. Stan ligger 1800 meter över havet, 15 mil öster om Rom och jag var lite orolig för att vi hade fått för lite höghöjdsträning inför våra två matcher. Fredrik rattade bilen och vi passerade Bologna och Ancona och fortsatte nedåt längs ostkusten och adriatiska havet förbi Rimini och Riccione. Landskapet är lika vackert som Toscana i sina bästa stunder och så är det ju dessutom vid havet. Vi gjorde ett stopp vid en liten by som jag inte kommer ihåg namnet på för att käka lunch. Men det var stängt, så vi nöjde oss med en kort promenad på stranden. Det var 19 grader och inte ett moln fast lite kall vind. Men det låg ändå en tapper italienare och pressade i badbyxor. Annars var det öde på stranden. En underbar dag och det kändes definitivt inte som att november stod för dörren. Vi åkte till nästa by, där vi testade det lokala köket. Mc Donaldino eller nåt hette det tror jag bestämt.
Efter vår paus så fortsatte vi på autostradan längs med kusten nästan ända till Pescara, där vi svängde av inåt land upp i bergen i långa tunnlar rakt genom bergen och i bildsköna dalar. När vi kom fram var klockan närmare 18.00, och vi hittade hotellet nästan direkt och möttes av resten av laget som hade kommit lite tidigare. Upp på rummet och lämpa av allt och sen ner i baren för ett par öl. Vi tänkte åka in och hitta nånstans där vi kunde titta på Inter – Juventus matchen. Vi blev hänvisade till en pub/restaurang i centrum som skulle visa både Inters match och Rom-derbyt mellan Roma och Lazio. När vi kommer dit så var det fullsmäckat. Det hade ställts ut en storbildstv utanför restaurangen där det stog ett 40-tal människor som följde Romas match. Våra förhoppningar om att få platser var inte jättestora men en till öl och ståplats fick duga en stund. Vi fick några platser till slut, men bara 5, så de som var hungriga och inte brydde sig så mycket om matchen, jag och 5 till, åkte till en restaurang som vi hade blivit tipsade om för att testa det lokala köket. Inte Mc den här gången. Det blev en uppsjö med förrätter, ris med böner med osaltat bröd till, pasta, kyckling, kanin och nån slags köttbullar till huvudrätt och så nån krämig efterrätt med nåt typiskt kex till. Allt sköljdes ner med ett väldigt gott rött vin, från trakten givetvis och för matsmältningens skull så avslutade vi med nån slags sprit. Nån typ av bitter men god snaps. Allt detta gick på 50 000 vilket är 250 kr i runda slängar vilket i sin tur är löjligt billigt. Complimenti till köket!
Efter middagen åkte nästan alla in till stan igen och vi sammanstrålade med gänget på puben. Vi drog oss upp mot torget där det var mycket folk i rörelse men vi hittade inget bra ställe och knallade runt lite i stan innan vi begav oss hemåt för att få lite sömn inför seriestarten. Utvilad vaknade jag runt 8.30. Jag segade mig upp och kilade ner till frukosten. Nu tänkte jag vräka i mig av den digra frukostbuffén. Väl nere tittade jag mig om efter det dignande bordet med alla läckerheter men den kontinentala frukosten bestod av en liten luftbubbla med nåt brödaktigt runt och den sköljdes ner med en cappuchino. Jag var om möjligt ännu hungrigare efter den aptitretaren och jag och Simone bestämde oss för att åka in till stan på jakt efter nåt att äta. Vi hittade en köttvagn på torget där vi köpte ett gäng mackor. Eftersom vi inte skulle spela förrän klockan 13.00 så gjorde vi dessutom lite sightseeing. Vi hann med att titta på slottet som var riktigt stort och en fontän som inte såg mycket ut för världen men som sägs vara det första som byggts i Italien i syfte att användas vid jobb. Första tecknet på industialism skulle man väl kunna säga.
13.00 var det dax. Innan matchen lade jag upp lite taktik för laget och vi pratade igenom vad vi skulle tänka på. Det var nog inte så många i vårt lag som trodde att vi skulle ha nån chans. FC Milano, som vi heter, slutade ju trots allt sist förra året. Men med en något defensiv taktik och med rätt inställning så trodde jag nog att vi skulle kunna överraska. Vi värmde några varv på löparbanan utanför hallen i ett underbart molnfritt och friskt väder och sen kliv vi in på banan. Motståndet var l’Aquila. Hemmalag och faktiskt några på läktarna. Tydligen var inte vi de enda som inte trodde att vi skulle ha nån chans för vi hann med att göra både 1, 2 och 3 – 0 ganska enkelt och det kändes som vi skulle vinna komfortabelt. Det stog sig i halvtid och taktiken verkade ju funka alldeles utmärkt. I andra blev det lite värre. L’Aquila reducerade en bra bit in i andra och hann också med att göra 2 – 3 men längre än så kom dom inte. Men hade dom fått några minuter till så. Det var bra drag på läktarna, tro det eller ej, av den lilla publiken som försökte heja fram de sina till en kvittering. Men första segern var grejad och stort jubel när slutsignalen gick. Teo i vårt mål gjorde ett par riktigt bra räddningar och vi får tacka honom för poängen.
Det var bara en match mellan våra två så vi fick en timmes vila. Den här gången stog UHC Roller Novara på andra sidan. Dessa trodde jag dock att vi skulle slå lätt efter att ha sett dom spela innan vår första match. Deras målvakt satt i shorts på bara knän och var lika orörlig som han var dålig. Han gav ingen skrämselhicka direkt. Och mycket riktigt så gick vi lätt ifrån redan från början och 8 – 2 var väl ett ganska rättvist resultat. Vi kunde nog gjort några fler om det hade behövts. Det var nöjda gubbar i laget efter slutsignalen och dom 60 milen hem kändes inte lika tunga som det hade gjort vid två torsk. Nästa omgång lär det bli en aning tuffare. Då är det ny lång resa till huvudstaden denna gången. Då möter vi hemmalaget Roma med ett gäng svenskar i laget och vi får väl inrikta oss på att hålla ner siffrorna är jag rädd, eller vad tror du Jörgen? Vi möter också det andra Milano laget och det blir mitt första derby. Där skall vi nog ha chansen.
Fc Milano på full pott och delad serieledning tillsammans med Roma och förra årets mästare Varese i våran grupp. Vem hade trott det?
Ventitre – tjugotre
L’Aquila – Örnen
tira – skjuta
eccolo – här är han
Complimenti - komplimanger
castello – slott