Zellén zkriver -

Dött batteri!

Bytte bil med päronen för att låta deras andrabil få några km. Den står still annars. Vi drog igång den med startkablar i förrgår och jag var lite orolig i gårmorse när jag var nere på morgonen 05.00 för att försäkra mig om att den startade. Den spann som en katt och jag kunde sova vidare en timme till innan jag körde ner tjejen till jobbet. Sen körde jag en hel del igår så när jag vred om nyckeln imorse och motorn sa hmpff.... så blev jag lite lätt förvånad. Jag testade igen och hmpff....hmpfff....psssssss..... var det enda som hände och där satt vi still. En busstur senare och iklädd en stickad tröja och väst så knallade jag från centralen till kontoret. Skall snart ge mig ut i värmen igen i väst... spännande!

Får väl lägga mig i badet och tina när jag knallat hem...

Skall överraska en kompis ikväll som fyller år idag. Han tror att han skall äta själv med sin tjej på stan men vi är några till som kommer dyka upp.

På tal om födelsedagar och ålder... nästa del i den Italienska följetongen handlade rätt mycket om ålder. Varsågoda!

**********************************************************************************

En man i sin bästa ålder?!?
BBN-kedjan och OZA-kedjan var givna i juniorlaget. ( BBN = Berg Nisse, Bodestig Kalle, Nyström Henrik ”Paketet” OZA = Olausson Henrik, Zellén Peter, Augustsson Magnus) Året var 1992 och jag var 17 år gammal. Livet lekte förutom att man inte visste hur man skulle bete sig mot tjejer. 23-åringar var gubbar som man inte kunde snacka med. Dom var ju vuxna! Var du över 30 så behövde du hjälp över gatan. Allt var så lätt då. Man släpade sig till skolan men satt och tänkte på helt andra saker. Det man lärde sig bäst var hur man skulle verka aktiv när man egentligen inte var det. Ingen tvätt du måste ta hand om, maten framdukad varje dag. Allt kretsade kring innebandyn då. På gott och ont. Sällan, om inte aldrig, har jag haft så kul som jag hade med det laget under den tiden. Barndomskompisar sen lekskolan och med ”nytillkomna” gubbar som Krigge och Lelle och en hel hög med sköna lirare. Eftersom jag inte gjort lumpen så har jag svårt att tycka det är roligt när folk snackar om hur det var men jag kan tänka mig att vår tid som juniorer och för all del en bit in i a-laget kan jämföras med lumpen. Grymt kul att snacka om för oss som var med och enerverande jobbigt att lyssna på om du inte var med. Precis som lumpen faktiskt.

Många gånger har jag jämfört den tiden med andra ”faser” i mitt liv. Idag är det Baratelli, Cella, Zellén, vad gör man för bokstavskombination av det? Jag är 27 och livet leker och jag vet fortfarande inte hur man beter sig mot tjejer. Är du 17 år är du en barnunge som inte går att umgås med. Är du över 30 är du lastgammal fortfarande men det kommer att ändras om ungefär 3 år. Allt är inte lätt nu. Jag släpar mig till jobbet och jag tänker fortfarande på helt andra saker ibland. Skillnaden är att jag kan inte göra det lika mycket. Jag har tvätt att ta hand om, maten får jag fixa själv. Men nånstans försöker jag inse och också övertala mig själv att detta är den bästa tiden. Jag kan umgås med 20-åringar och 40 åringar, i stort sett vilka åldrar som helst utan att tycka att dom är från en annan värld. Jag är i en metropol med alla möjligheter att skaffa mig erfarenheter för livet. Nya kompisar, Nya ställen att upptäcka, en ny kultur att lära av.

På tal om kultur. Jag satt och tänkte lite på fördelarna och nackdelarna med de svenska och italienska kulturerna. Om man fick välja och vraka bland de olika egenheterna så har jag en önskelista. Vi flyttar ner Sverige hit ner. Vi kan lämna lite delar av Norrland för det är så stort. Sen börjar vi med att välja bort halva befolkningen i Italien....den manliga delen, så har vi kommit en bra bit på vägen. Det är alldeles för mycket folk i det här landet. Speciellt i den norra delen. Jämt köer på autostradorna. Då har vi i runda slängar 22,5 miljoner italienska brudar och 9 miljoner svenskar. Säg 27 miljoner brudar och 4,5 miljoner killar. Bra odds! Jag vill ha det Italienska köket med några inslag av den svenska hushållskosten. Svensk bärs, italienskt vin, svensk sprit, bilar från båda men skippa Fiat tack! Svenska öppettider, svensk service, svensk ordning på banker, myndigheter och post, italiensk mentalitet med lite svensk blygsamhet på sina håll. Italienarnas humör, gester och inlevelse, svensk fotboll.....nej jag tror inte det va! italiensk innebandy...Veramente NO! Hockey från sverige SI SI SI, Skippa dubbningen av tv och bio. Sådär nu börjar det likna något. Svenska bagerier, svenska kossor så vi får lite hederlig mjölk men osten skall var grön-vit-röd. Italienska parkeringsregler, svenska bartenders, italiensk radio, svenska servitörer, italienska sporttidningar och svenska nyhetstidningar. Så där ja, Det där blev ju riktigt bra eller? Jag skulle stå ut i ett sånt land. Eftersom jag stormtrivs här nere redan nu så...

Om vi skulle vända på det så skulle det bli ganska intressant. Vi skickar upp dom 22,5 miljonerna italienarna som blev över till dom delar av Norrland som vi lämnade kvar. Snacka om kvinnobrist. Dom får köra Fiat och titta på dubbad italiensk innebandy i midnatts-solen. Svensk avundsjuka och regn och rusk. Hujeda mig!

Just nu ser jag fram emot månadsskiftet då jag åter igen får beträda svensk mark. Om än bara för 43 intensiva timmar. Men det vankas giftermål och det är den första gubben som trillar dit i det gamla gänget! Det är ju inte annat än att man börjar fundera på vad man håller på med. När jag var 17 och nån hade frågat om vem som skulle gifta sig först i vårt gamla gäng så hade jag nog trott på mig själv som en het kandidat och nu befinner jag mig klart sist i ligan. Om livet skulle vara ett lag så hade Nisse varit inne på varenda toppning tillsammans med Aga, Krigge och Kalle medans jag hade suttit på läktaren och fört födelse- och giftermålsstatistik. Men och andra sidan så kanske jag inte hade hamnat här nere om jag inte hade hamnat på läktarn.

I min förra krönika skrev jag att det var skönt att lämna det bilfyllda Milano. Men när jag kom tillbaka så kom jag till en stad som var helt förändrad och helt igenbommad. Första dagen på jobbet så skulle jag gå ut och käka. Jag kom iväg sent så jag fick gå själv. Vi var bara 5 – 6 stycken på kontoret och alla hade gått när jag var hungrig. Jag gick runt hörnet för att gå in på stammis haket. Till min förvåning så var det lika stängt som Lelle en bra dag. Och när jag strosade runt bland kvarteren så fanns det inte ett enda ställe. Till slut hittade jag en bar med mackor och nån pasta tallrik. Resten av veckan hittade vi några få ställen till som hade öppet men öde var det. Jag gav mig ut på stan med inlines och det var som att befinna sig i Smögen på vintern. Allting var lugnt och tyst och väldigt väldigt stängt. Här nere kör dom fortfarande på industrisemester-stuket som vi hade för inte allt för länge sen. Ingenting som dom där under 17 vet nåt om men ändå...Men faktiskt så inser jag att det inte är helt fel med detta systemet för de veckorna jag var borta är dom värsta vanligtvis. Då pratar jag om värmen. Högsta temperaturen under den perioden hade varit uppe lite över 40 grader och med en luftfuktighet som tvingar en att gå som the Goodyear Blimb (med armarna rätt ut och benen rätt ut för att undvika hud mot hud) så är det inte roligt att vara i en stad där det aldrig blåser. Nu är temperaturen på behagliga 30 grader och luftfuktigheten är normal. Och detta lär väl sakta sjunka men jag tror att jag kan se fram emot sommarväder i minst en månad till. Med lite tur blir Oktober också bra och sen är det inte långt till våren dyker upp i februari mars nån gång. Vad gjorde jag nånsin i Sverige? Man kan ju undra!

Så jag har kommit fram till att jag just nu är en man i min bästa ålder. Och det bästa är att den bästa åldern alltid följer med åldrandet. Så när jag är 30 och behöver hjälp över gatan så är det min bästa tid och då är dom som är 17 år fortfarande barnungar och dom som är över 33 lastgamla. Jag säger som en chef jag hade i Sverige alltid brukar säga. –”Vi är väl förändringsbenägna”

Några nyttiga ord att lära sig...

Italienska / Svenska
veramente – verkligen
adulto – vuxen
servizio militare – militärtjänst
humidita – luftfuktighet
cambiamento – förändring

2007-02-27 @ 17:11:00 Permalink Everyday life Kommentarer (1) Trackbacks ()

Jag och min svenske kollega ville komma bort från stan, bort från hetsig italiensk trafik och vindstilla gator i en stad som aldrig står still och som aldrig slutar väsnas. Vi längtade till stranden, till en kall öl i skuggan av ett parasoll, vi längtade till medelhavet. Så för tre veckor sen gjorde vi slag i saken och frågade om råd hos flera av våra italienska kollegor. Närmaste stället med sandstrand som fanns med på kartan i vår bok hette Varazze. Den lilla staden ligger 45 minuters tågresa från Genova som i sin tur ligger rakt söderut från Milano. Om man fortsätter på tåget från Varazze så hamnar man till slut i Monte carlo. På vägen passerar man då San Remo som kanske är bekant. Men så långt åkte aldrig vi. Vi började på centralstationen i Milano och köpte enkel biljett till Varazze. Det gick på runt 170 kr per person. Ett tågbyte och 2 timmar och 40 minuter senare så klev vi av tåget i Varazze. Folk vällde av från det välfyllda tåget och det gick en strid ström till stranden som sträckte sig längs med hela den lilla staden. Uppskattningsvis var väl stranden nån kilometer lång. Men vi hade ingenstans att sova för natten så vi började dagen med att strosa från hotell till hotell. Men överallt var det niente, no eller mi dispiace. Vi fick dock anvisningar om var turistbyrån låg så vi styrde våra badtofflor ditåt. Herren bakom disken bara skakade på huvudet när vi frågade om rum för natten men två samtal senare så hade vi varsitt rum på ett 3-stjärningt hotell för 250 kr stycket. Standarden på hotellet var väl inte direkt trestjärnigt. Kanske att hotellet hade bytt namn till 2 stjärnor och skrev ihop namnet med stjärnan som dom egentligen var värda. Typ: The hotel formerly known as The Inn. Inga tre stjärnor men så dåligt var det inte. En säng och en dusch och toalett på varje rum och det räckte mer än väl. Vi checkade hur som helst in och slängde av allt bagage i våra rum och gjorde oss klara för stranden. Det var precis vad jag hade önskat. Lugnt och skönt på en handduk. Vackra damer på armlängds avstånd och havets brus i öronen. Där blev vi liggande och många timmar senare så såg man var man hade smörjt in sig. Som vanligt... Att man aldrig lär sig.

Dagen efter spenderades under ett parasoll men det var lika skönt det. Vi hann också med att gå på den mysiga affärsgatan som gick rakt igenom stan och som var nästan lika lång som stranden. Det vimlade av skoaffärer och utbudet på vykort var det gamla vanliga. På söndagen fick vi också ett litet regnavbrott på en halvtimme så vi gick och skulle titta i affärerna istället. Det gick så där för det var lunchtid och det innebär att allt är stängt. Vi gjorde det enda rätta och satte oss på en restaurang som låg 25 meter från vattnet. Där satte vi oss under ett apelsinträd och beställde varsin öl. Servitören frågade piccolo o grande. Van vid svenska mått så sa jag rent reflexmässigt grande. 10 minuter senare kommer det in 2 glas på 1,5 liter var. Det tog en stund att trycka i sig dom där. Men vi hade ju inte direkt nån tid att passa.Det var tur att det inte var happy hour...

När hemresan började närma sig hade vi nästan inga kontanter kvar. Som tur var så hade vi köpt tågbiljetterna direkt på morgonen men vi var hungriga och bankomaterna fungerade inte. Givetvis tog dom inte kort på de mackställen som var öppna. Och klockan 18.00 skall ingen tro att restaurangerna var öppna. J-vla U-land. Vi skrapade ihop vad vi hade och fick ihop till en ynka pizzaslice som vi delade broderligt vid en fontän alldeles vid stranden. Det toppat med en banan, som vi hade kvar, gjorde att hungern minskade lika mycket som skillnaden var mellan ribban och Kajsa Bergqvist när hon gled över 2 meter (med darr på ribban). Vi knallade hur som helst till stationen och ställde oss och väntade på tåget. Det var det några till som gjorde. När tåget sen kom visade det sig att tåget hade kört runt i hela norra europa och samlat folk innan det beslöt sig för att komma till just vår station 20 minuter för sent. Men man skall inte klaga. Jag fick ett par kvadrat decimeter helt för mig själv och det är nyttigt att stå upp. 45 minuter senare var vi äntligen framme i Genoa och dom flesta hoppade av men nån riktig sittplats blev det inte. Men det fanns små utfällbara träpallar i korridorerna så vi behövde inte stå upp hela resan hem.

Förra helgen som var så trillade vi ut från hotellet vid 13.00-tiden på söndagen. Då visade det sig att 15 meter från hotellet låg upploppet på sista sträckan på Giro D’Italia. Det var musik och massa stånd uppbyggda med en massa oerhört begåvade tjejer i varje stånd. Vi frågade oss för och fick veta att dom inte skulle gå i mål förrän vid 17.00-tiden så vi hann ner på stan en sväng. När vi gick tillbaks så följde vi tävlingsbanan. Cyklisterna (de som var kvar efter alla razzior) åkte 10 varv i Milano innan dom spurtade in i mål. Lite kul att se faktiskt.

I skrivande stund så är det midsommar hemma i Svedala med allt vad det innebär. Själv får jag försöka stå ut med 25 – 30 grader och helgen framför mig med nya utmaningar. Jag har äntligen hittat en lägenhet här nere. Bellissimo! 35 kvadrat ungefär. En fräsch etta med en liten balkong som jag redan gillar trots att jag är höjdrädd. Men trots att lägenheten håller hög standard så är det läget som är det bästa. Det ligger sydväst om centrala Milano i Navigli-området. Navigli är känt för dess pubar och uteliv. Min nya adress är snart Lodovico il moro 159. Jag flyttar in om nån vecka tror jag.

Som avslutning får ni två citat.

Robbie Williams: - “Live the dream!”

Fun Lovin Criminals i deras låt ‘Big night out’: -”You got to have that love in this fucked up world”

Italiano / Svedese
estate/sommar
gelato/glass
balcone/ balkong
arancia/apelsin
appartamento/lägenhet
ombrellone/parasoll

2007-02-22 @ 09:12:05 Permalink Everyday life Kommentarer (0) Trackbacks ()

Han é ball.... NOT!

Var på bio i lördags och tittade in allas vår kannibal, mr Lecter. En slätstruken film om hur Hannibal blev den han är, dvs en slug hungrig psykopat med känsla för terror, skräck och välkryddad hjärna. Måste erkänna att jag oxå gillade När lammen tystnar och jag tyckte boken, The last dragon var helt ok. Filmen var det inte och när man försöker vattna ut en figur med film nr. 3 och 4 så kan det bara gå åt....

Trots dåliga recensioner så gick jag ändå dit med min fribiljett och tog del av HL:s uppväxt. Det var någon ny förmåga i rollen som Hannibal. Han hade ett minspel som Stig Strand, en påläst dialekt som inte lurade någon och hans försök att se psykotisk ut föll pladask och såg mest komiskt ut.

Filmen innhöll allt möjligt standardinnehåll. En klassisk Indiana Jones-pastisch med en karta där man ser ett streck som flyttar sig från ett ställe till ett annat. I det här fallet från Ryssland till Paris. Den obligatoriska b-filmsscenen där man ser någon träna upp sig till musik. (Karate Kid, Rocky, Alla filmer med alla kampsports-b-skådisar för att nämna några) Hannibal tränar i detta fallet upp sina Samuraj-kunskaper i Paris. Kändes lika felplacerat som en Sverigedemokrat i riksdagen... (betänk att jag är halvblod)

Det kändes som att idétagaren till den här filmen tänkte ungefär så här: Hannibal, ny film. Det måste ju lyckas! Vi gör några äckliga scener och så gör vi en schysst trailer. Det måste ju folk vilja se!

Det han glömde, för jag antar att det var en han, var att mellan de 4 - 5 uttänkta action-/skräck-scenerna så behövs det lite handling oxå. Ungefär lika bra story som en ordinär tysk b-porrfilm. Polarna tyckte den var hyfsad, jag tyckte den var kass. Och det märkliga är att den blir bara mer och mer kass ju mer jag tänker på det. Hade ni tänkt gå och se den? Tänk om!

2007-02-19 @ 14:21:34 Permalink Everyday life Kommentarer (1) Trackbacks ()

Helg igen!

Såg mitt lag spela ut Ale med 11 - 4. Vi satt några läktarproffs, och försökte tippa matchen. Det var två elitserietränare (inga namn) och jag som roade oss med att tippa utgången på denna oerhört spännande match. Den ena, vi kan kalla honom Divad, trodde på 5 - 0 till Pixbo. Den andre, vi kan kalla honom Anders, trodde 8 - 2 och själv tippade jag 11 - 4. No more comments!

Synd att Skoghall har Ale kvar bara, de kommer göra precis så många mål de behöver och några till i sista omgången. Kvalet kommer allt närmare...

har ingen skrivlust idag så jag bjuder på en Italienkrönika. Del 14 kommer här:

*******************************************************************************************************************

Jaha, då var det dags igen! Ett tag sen sist och livet här nere har inte ändrats så där jättemycket vilket innebär att det mesta är riktigt riktigt bra. Jag har varit på mitt första Milano-derby. Om man inte gillar fotboll efter en sån match så lär man aldrig göra det. Stämningen inne på arenan har byggts upp under veckan där derbyt har nämnts i alla tidningar där det ältats om vilka som skall spela och hur dagsformen är och om Schevchenko är ligans bäste målskytt eller om Vieri har rätt skor eller om Cesare Maldini äter Barilla eller Kungsörnen och om Frei i Inters mål egentligen tycker bättre om ’Oops i did it again’ med Brittney Spears än ’Genie in a bottle’ med Christina Aguilera. Allt har gåtts igenom in i minsta detalj. Det spelar ingen roll vilken kanal man tittade på. Derbyt nämndes i dom flesta program och visst, jag överdriver lite granna, men inte särskillt mycket faktiskt. Det var hysteriskt. Det hade varit ännu värre om dom fightats om ligasegern. Matchen var slutsåld flera dagar innan. Jag köpte dom sista tre plåtarna på tisdagen 5 dagar före avspark. Det var vad killen i kassan sa i alla fall. Gazzettan hade 10 helsidor om bara derbyt eller artiklar som handlade om Inter eller Milan. Sen var det några sidor till för resten av fotbollen och så naturligtvis lite formel 1, cykling och så några notiser med övrig sport. Dock inte ett enda ord om det så avlägsna hockeyVM:et.

På matchdagen var jag tyvärr lite sen. Med 30 minuter kvar till avsparken så stod jag och väntade på spårvagnen. På de första två vagnarna som passerade skulle inte ens Callista Flockhart kunna klämma in sig. Det var väl vad hajarna brukar kalla konservmat. På den tredje vagnen som dök upp gjorde jag plats genom att trycka mig in så gott det gick. Det var blandat med Milan och Inter supporters och lite spridda rop och hejarramsor kom då och då. Det diskuterades startuppställningar och spelsystem och alla bidrog till stämningen. Några stationer från San Siro hörde man ramsorna som steg upp mot Milanoskymningen ifrån den kokande stadion. Jag gick in så fort som det bara gick och letade efter min plats. Efter ett tag gav jag upp eftersom matchen blåstes igång och jag satte mig i trappan. Jag satt på ena kortsidan bakom Inters mål i första halvlek. På etaget över mig stog Milan-klacken och på andra sidan Inter-klacken. När Milan gjorde 1 – 0 visste jublet inga gränser på min sida arenan. Andra sidan såg ut som dom var på begravning. Det var nu som jag också insåg varför platserna jag satt på var dom sista som gick. Sikten var det inget som helst fel på. Jag satt 30 meter från målet och hade första parkett på Milans två första mål men nackdelen var att sitta direkt under klacken. Vid varje mål så tändes det nån slags facklor och askregnet höll väl på i två tre minuter. Med ett öga på planen och ett öga uppåt för att inte fatta eld satt jag och njöt av stämningen. Vid nåt mål blev det outhärdligt och hela sektionen där jag satt fick springa upp för läktaren några meter för att komma in under taket. Men det kunde man leva med. 6 – 0 till Milan och lyckan var total. Inter klacken halverades efter 0 – 4 och då var det nog 20 minuter kvar att spela. En inter-supporter lyckades till och med att springa in på planen och sprang över hela planen och skulle tala lite vett med bollen. Han fick ganska snabbt ett 20 tal poliser över sig. Först började poliserna leda honom mot där jag satt och mot milan-klacken. Inter-killen pekade finger åt Milan klacken och på 10 sekunder så hade dom två lägsta bänkraderna kommit på fötter och började springa mot staketet i hörnet där poliserna hade tänkt ta ut killen. När poliserna såg anstormningen så ändrade dom sig och ledde ut killen på andra kortsidan. Ett smart val tror jag. När jag kom ut från arenan så var stämningen elektrisk. San Siro är byggd så att det är en massa ramper runt om arenan för att folk ska kunna komma ut fort och lätt. Jag vände mig om när jag precis hade kommit ut och hela långsidan som består av 5 – 6 ramper på höjden var fyllda med folk som sjöng och ropade. Det var som en vägg på sådär 100 gånger 30 meter fylld med folk som sjöng. Oerhört mäktigt. Fans som njöt och fans som led. Jag gick förbi en liten kille som var ytterst nära att gråta. Han hade en interflagga över ryggen och hans pappa höll om honom och försökte trösta honom så gott det gick. Jag promenerade hemåt till hotellet och nästan hela vägen hem så tutade bilar och vespor och stämningen var helt fantastisk (för oss Milanfans).

Jag sitter och grämer mig för att jag inte kan åka hem och delta på Pixbos jubileumsfest. Jag vet att den kommer bli en riktig höjdare men man kan ju inte få allt. Jag för nöja mig med 25 grader och medelhavet inte allt för långt bort istället.

Tyvärr så blev det ingen champions league final för mig heller. Jobbet satte stopp men det kanske var lika bra för en biljett hade nog varit ganska dyr. Jag fick nöja mig med att se stämningen på tv och höra dom förbaskade tyskarna tuta hela natten genom mitt fönster på hotellet. Finalen var en fröjd för oss hockeyfrillor-frälsta. Varje gång kameran zoomade in fansen så satt jag på helspänn för att få ta del av det tyska kulturarvet. Tyskland måste dessutom vara det mustaschtätaste landet i världen. Men det var förvånansvärt många som inte körde den klassiska hockeyfrillan/mustaschen. Kan det vara så att även Tyskland har amerikaniserats?!? Har reklamen slått igenom där också. Var skall detta sluta? Det är konstigt hur reklam och omgivning kan påverka. Satt och tänkte för mig själv....tänk om Patrik Andersson glider in på nästa landslagssamling med ett mustigt Guten tag! med champions league-medaljen om halsen och en kraftig snorbroms. Hade han blivit accepterad eller hade dom andra landslagskollegorna ringt Hysén i panik för att få lite tips om nåt practical joke man kunde köra? Man undar ju...

Jag vill återkomma till det här med reklam. Alla dom som varje vinter orkar bry sig så mycket om HM-reklamen att dom bidrar till nästa års kampanj genom att ge HM en massa gratisreklam i tidningarna borde få några veckor här nere som nåt slags avvänjningskur. Fast det är klart, jag tror inte att en riktig kvinnosaks-person skulle överleva här nere. Den personen skulle få en hjärtattack efter första reklaminslaget. Här behöver det inte ens finnas en koppling mellan produkten och de obligatoriska nakna brudarna i reklamen. Det går att sälja resor, bilar, smör eller tidningar med nakna kvinnor. Det är ju underbart att se när man gör reklam för en yoghurt och bilden tas upp av en kvinna från naveln och upp till halsen, naken förståss. Hon håller en yoghurt i handen och det är en pil till magen som skall visa hur smal man blir med just den yoghurten. Det väsentligaste är alltså med i bild. Yoghurt....naken tjej. Enklare än så blir det inte. Jag hade köpt yoghurten direkt om jag bara nån gång kunde se vad den hette. Men yoghurten är ju långt ute till vänster i bildrutan....

I helgen som var så drog jag på mig FC Milanos matchtröja för första gången. Det var turnering i Lugano och vi hade tre gruppspelsmatcher mot schweiziska lag. Jag och min svenske kollega Anders blev upplockade på hotellet klockan 13.00. Sen hämtade vi upp några till och begav oss norrut med destination Lugano. Det är 7 – 8 mil ungefär och halvvägs så fick jag frågan om jag hade med mig passet. Det hade jag givetvis inte men som det visade sig så var gränsvakterna lika slöa som en överårig huskatt. Några mil in i Schweiz så kom vi fram till dalen där Lugano låg. Om ni inte har varit där så måste jag rekomendera ett besök. Staden som har uppskattningsvis ett par hundra tusen invånare är belägen runt en stor sjö som är inringad av höga berg och stan följer vattenkanten och slingrar sig upp längs bergsväggarna. Det är oerhört vackert med promenadstråk längs med vattnet. Sjön är välbesökt av segelbåtar och den lilla staden är oerhört gemytlig. Att stan sen har mer banker än hela Sverige är väl bara naturligt antar jag. Det är ju ändå Schweiz vi snackar om. Och visst, jag såg lite klockbutiker också. Vi anlände till hallen som låg en bit upp på en bergssida några minuter efter matchen skulle börja. Men det var inga problem. Hallen var kanske 25 meter lång och 10 meter bred. Man har 3 utespelare och en målvakt på banan. Sargen var ett riktigt hemmabygge och var väl 40 centimeter hög. Vi lirade första matchen vid 15.00 och sista efter 22.00 nån gång. Vi tog en pinne i sista matchen. Men det var inte det viktiga. 12 lag var med och spelade varav 2 var italienska. Båda kom från Milano dessutom. Av dom 10 Schweiziska lagen så hade minst 6 lag matchdräkter som var så där härligt självlysande. Är det nån slags taktik att försöka blända motståndarna eller? För inte kan dom väl tycka att det är snyggt? Efter vår sista match högg vi in på barbequen och sköljde ner med några öl. Inte helt fel faktiskt. Vi hann dessutom med att sätta oss på en glass bar som låg på ett litet mysigt torg. Stället stängde redan vid 01.00 så vi packade in oss i bilen och styrde hemåt. Jag ser redan fram emot nästa års turnering. Visste ni förresten att så sent som på 60-talet så satt det en skylt vid vägen när man åkte in i Lugano. På den stog det: Inga hundar eller Italienare tillåtna.

Italiano / Svedese
baffo/mustasch
pubblicita/reklam
montagna/berg
confine/gräns
Svizzera/Schweiz

2007-02-17 @ 00:57:25 Permalink Everyday life Kommentarer (2) Trackbacks ()

Uppe med tuppen...

...och i säng med barnprogrammen. Slog nog nytt rekord i att vara på jobbet igår. Släppte av tjejen på centralen 05.55. FEM I JÄVLA SEX. Ok vissa kanske går upp sådär tidigt jämnt men inte jag. Lite härligt sömndrucken och med ögonlocken på halvt neddraget så trillade jag in på kontoret förvissad om att jag skulle vara först. Men städerskan var minsann där och jobbade på som vanligt. Hann med att jobba ett par timmar innan jag skulle ut till en kund och där var jag hela dagen. Landade på kontoret igen efter fem och tankade ner dagens jobb innan jag åkte hem och drog igång tvätteriet. Under tiden körde jag ett rehabpass med lite benböj och hela 2,5 km lufsande. Det är allt som låret klarar av för tillfället. Efter det satt jag helt apatisk i soffan tills tjejen kom hem. Jag tog en dusch, borstade tänderna och hamnade i sängen.

Klockan kan inte vart mer än kvart över Bolibomba.... eller stup i ett... eller nåt annat lämpligt klockslag. Jag var rätt trött åtminstone. Drös ner i sängen och som vanligt orkade jag inte dra igång datorn och blogga nåt...

Idag är det fight mot Ale. Ska ut och stötta grabbarna. Har inte lyckats ta mig ner en enda träning den här veckan, har varit rätt skönt att få lite distans faktiskt. Min säsong är ju ändå troligtvis över tyvärr. Med tanke på hur det kändes i låret på gårdagens lufsrunda så känns det rätt kört faktiskt. Även om vi skulle gå till ett kval.

2007-02-16 @ 15:47:35 Permalink Everyday life Kommentarer (0) Trackbacks ()

Valentines day

Tack Gustaf för länken!

2007-02-14 @ 15:40:03 Permalink Everyday life Kommentarer (1) Trackbacks ()

Alla...

...♥:ans dag!

Brukar inte gilla en massa påtvingade kommersialistiska dagar. Men idag gör jag ett undantag. Idag finns tankarna hos tjejen...

2007-02-14 @ 09:48:37 Permalink Everyday life Kommentarer (1) Trackbacks ()

På bristningsgränsen

Var uppe och fick behandling hos min personliga sjukgymnast. Nu tror jag inte Janne håller med men det känns som jag inte gör något annat än får behandlingar av honom... Han hade tittat i journalen och konstaterat att det var inte samma lår som brustit den här gången. Det innebär att den här säsongen har innehållit en bristning i höger baksida, en bristing i vänster vad, en bristning i höger hålfot och en bristning i vänster baksida.

Igår blev det ultraljud och massage och sen skickades jag ut i spåret uppe i Skatås. Jag fick inte springa mer än 2, 5 km men det gjorde inget. De sista metrarna fick jag ändå gå för då kände jag av muskeln och jag vågade inte jogga mer. Det är långt kvar till jag kan börja löpa. Har kört mitt träningsprogram här på jobbet. Måste se rätt löjligt ut när jag står med mitt gummiband och drar benet fram och tillbaks framför datorn...

Längtar till nästa vecka. Då får jag springa 5:an igen. 2,5:an känns som att man knappt värmer upp. Lite frustrerande faktiskt att inte kunna springa på. Men snart börjar väl försäsongen så då får jag ju springa hur mycket som helst.

lägger ut nästa del från Italien... del 13 varsågoda!

****** *********** '********** ********* '********** ********** ***********

På en tvåveckors period har det hunnit hända en hel del. Jag har blivit avregistrerad ur folkbokföringen där hemma och anses nu vara utvandrare. Och här nere är jag invandrare. Sono immigrato. Rent tekniskt är jag väl numer italiensk medborgare. Jag var iväg till ministero delle finanze (finans departementet) den 3:e maj. Klockan 10.00 äntrade jag denna ståtliga byggnad efter att bara ha frågat efter vägen en enda gång. Jag var lite pirrig för jag skulle ju trots allt få ett nytt personnummer eller taxeringsnummer kanske man skall kalla det. Jag tog en nummerlapp från maskinen som hade 10 olika knappar. Knapp 4 – 6 var för code fiscale som var det jag skulle fixa. Jag tryckte på 6:an och mitt nummer blev nåt på 530. En snabb blick på tavlan på väggen visade att det var nånstans på 240. Jag slog mig ner eftersom jag inte vågade lämna lokalen ifall det skulle gå snabbt. Det visade sig att jag skulle hunnit flyga till Sverige eller åkt en tredjedels vasalopp (i min takt) innan det blev min tur. Jag hade kunnat lyssna på Clint Eastwood med Gorillaz 40.51 gånger vilket i och för sig inte hade varit helt fel. Jag hade kunnat göra i stort sett vad som helst, ingenting hade varit mer fel än att sitta där jag gjorde. Efter ungefär en och en halv timmas väntan slår sig en färgad kille ner bredvid mig. Han ler mot mig och frågar nåt på italienska. Jag förklarar att jag inte pratar italienska så han växlar snabbt till engelska. Det visar sig att killen heter Bennie och kommer från Eritrea. Han hade jobbat i Milano i nästan ett år och kom från saudi arabien där han hade jobbat tidigare. Han hade en kusin som bodde i Stockholm. Det blev en trevlig pratstund mellan Peter från Götet och Bennie från Eritrea. Bennie hjälpte mig dessutom med att fylla i papprena rätt. Sen blev det Bennies tur och vi skiljdes åt med ett piacere och goodbye.

Detta gjorde väntan kortare men när det gått lite över 3 timmar så växlade numret från 496 till 200. Då blev jag något snopen och försökte fråga en tanta bakom disken om vad som hade hänt. Hon pratade naturligtvis inte engelska och till slut så gick hon fram till lappmaskinen och tryckte ut ett nytt nummer och stoppade i min hand. 273 stod det på den och jag höll på att börja gråta. Italien var inte vatten värt och jag längtade tillbaka till den gamla goda tiden när man bara behövde sitta i 2,5 timmar på CSN. En timma senare så slog äntligen numret om till 273 och jag gick fram till kassan. Fram med pappret och mitt pass. Bakom kassan satt en gubbe som var oerhört lik the bad guy i Dödligt vapen 2. Den sydafrikanska krugerrand smugglaren. Enda skillnaden var att denna liraren var lika manlig som Victoria Silvstedt. Med en röst som Michael Jackson förklarade han för mig att jag behövde en fotostatkopia på passet och han skickade ner mig till en tobakskiosk på andra sidan gatan. Men det gick snabbt att fixa och några minuter senare lämnade jag (förhoppningsvis för sista gången i mitt liv) ministero della finanze med mitt nya italienska personnummer. Belissimo!

Jag var på fotboll igen. Den här gången tänkte jag att jag skulle kolla in lokalkonkurrenterna Inter som denna söndagen mötte Atalanta. Lite av derbykänsla då Bergamo (Atalantas hemstad) bara ligger ett par mil norrut. Matchen var riktigt bra. Tyvärr kom jag inte in på arenan förrän 10 minuter in på matchen och lyckades därför missa två mål men matchen var såpass bra så det gjorde inget. När det var nån minut kvar av matchen började Inter-klacken att göra mönster på läktaren. En stor tom cirkel bildades. Det såg väldigt konstigt ut men när jag tittade närmare så stod det en vespa mitt i denna tomma cirkel. Nån hade dessutom lagt nån slags fackla under i hopp om att fixa en riktig smällkaramell. Det lyckade inte men dom hivade ner vespan en sektion. Ni kanske såg det på sporten. Måste säga att det är starkt att smuggla in en vespa på läktaren. Nån kille måste ha en ENORM innerficka och några vakter måste vara oerhört närsynta. Det bär emot att gå och kolla på Inter men jag ville som sagt kolla läget inför den stora matchen här i Milano. Inter – Milan som går på fredag.

Jag var på min andra innebandyträning. Det har blivit en hel svenskkoloni. Sen tidigare spelade det en svensk här nere. Jag tog med mig mina två kollegor och så var vi 4. Skönt när man kan ropa jag är fri. Vi mixade lagen efter ett tag för att jämna ut spelet lite och då var jag tvungen att gå ner bakom mål varje gång jag ville ha bollen eftersom den enda termen jag kan är dietro. Dietro betyder bakom. Men innebandy är inte riktigt samma sak med en klubba vars skaft är lika flexibelt som Amber Lynn. När det dessutom saknas en linda så är klubban lika svår att hålla kvar i nävarna som en deciliter vatten. Jag längtar efter mina egna klubbor som jag får ner nästa helg.

Det är val här nere om nån vecka och jag såg en del av en debatt på tv. Det var några politiker och en programledare och den obligatoriska publiken men dock inga halvnakna brudar i bakgrunden. Varför jag ändå fastnade kvar i denna diskussion om kvinnliga politiker berodde på att på en av stolarna satt Cicciolina. Ni kommer väl ihåg den donnan? Hon hade åldrats en del, det syntes på händerna. Hennes mun hade blivit ungefär 2 centimeter bredare tack vare hennes senaste ingrepp. Ansiktet var så spänt över hennes stackars käk och kindben så jag tror vilken seglare som helst skulle uppskatta det vältrimmade ansiktet. Inget fladder i seglen där inte.

2007-02-13 @ 11:33:33 Permalink Everyday life Kommentarer (0) Trackbacks ()

Gattopardo

Funderade på utbudet på uteställen i stan och kom fram till att det finns väldigt få hak som har dans OCH en schysst loungeavdelning där man faktiskt kan höra vad ens kompis säger. Mera lounger! För byta ställe på en utekväll är ju inte att tänka på med köer och inträden...

Där har Göteborg ett och annat att lära. Annat var det i Milano...

När ni ändå är inne på mitt favorithak, Royalto (kunde inte hitta någon hemsida tyvärr men den ligger på via Piero delle francesca i Milano), så passa på att glida in på Gattopardo 100 meter längre ner på gatan. Sååå coolt danshak!

På Gepardens hemsida har de en bild på Ibra när han tittade in. Bara det är ju stort!

2007-02-12 @ 16:20:51 Permalink Everyday life Kommentarer (0) Trackbacks ()

Nere på kvalplats

Grabbarna åkte till Karlstad och åkte på torsk. Nu ligger vi på samma poäng som Skoghall och 8 mål sämre i målskillnad. Kan bli ett tight race om vem som slipper kvala för att ta sig upp i ettan.

Jag var inte med och såg det, kanske lika bra det... fick titta på när Sverige manövrerade ut Finland i Lisebergshallen istället. Har inte sett många landskamper live. Såg VM-finalen i Globen men annars har jag inte direkt jobbat mig för att följa världens bästa landslag (eller vad de nu kallas?). Det är konstigt, men det är nästan så man hoppas på torsk i nästa VM så man slipper höra att Sverige vinner minsann jämt och ständigt.

Kul att se så många Pixbolirare som dessutom gör bra ifrån sig. Tråkigt att se att marknadsföringen från de ansvariga sträcker sig till typ ett massutskick via mail... Och tråkigt att se att publiken sviker! När skall innebandyansvariga inse att det krävs mer än ett konstaterande att vi är näststörst i landet vad gäller antalet utövare för att dra publiken till arenorna?

Hade varit kul att se publiksiffran om det var damerna som hade spelat i Lisebergshallen istället.

Vad är det som får alla att stanna hemma när det bjuds på innebandy i stan?. Om det är landslaget eller Pixbo som lirar, så garanterar det ju en samling av världens bästa spelare faktiskt. Är det biljettpriser? brist på annnonseringen, att folk inte vet att det är match? Konkurrerar andra sporter för mycket? Är produkten för tråkig? Är arrangemanget för tråkigt?

Men håll med om att visst borde det vara fullsatt mot topplagen och närmare 1000 som nåt slags minimum-krav. Det finns ju enstaka föreningar som har medlemmar nog att fylla halva hallen i den här stan. Jag är för att gödsla lite fribiljetter för att få upp antalet. Folk lockar folk. Så har det alltid varit. Det är ju en del i upplevelsen att gå på en match. Livet, festen, stämningen. Eller kör en drive med sänkta biljettpriser på några matcher och annonsera så folk vet om att det är match. Och nej, det är inte tillräckligt att lägga ut matchen på hemsidan för att locka folk!!!

2007-02-12 @ 15:38:56 Permalink Everyday life Kommentarer (1) Trackbacks ()

Lita annorlunda men som vanligt...

En passande beskrivning på Apocalypto, Mel Gibsons sensaste film. Nej, han är inte med själv. Den handlar om ett gäng maya-indianer och framför allt då en. Jaguar paw. Den var faktiskt rätt bra när den sjunkt in. Lite ovanligt format för en actionfilm med en sån gammal kultur. Inkaindianer och inte gängmedlemmar. Djungel istället för storstadsdjungel. Kanske inte en film att sitta och mysa med men en fantastiskt bra grabbfilm.

Det samma får jag säga om Smokin Aces. Nu var det storstadsdjungel, gangsters och mördare i en härlig blandning. Lite sjuk fast på ett bra sätt. Riktigt blodig men aldrig stötande. Värt att se tycker jag. En underliggande humor i alla twistade rollkaraktärer... se bara på de tre neonazistiska bröderna som levde upp till alla förutfattade meningar och lite till. Det enda jag inte gillade var att Andy "tar-sig-själv-för-på-stort-allvar-och-är-bara-seg" Garcia var med. Inte min favvis direkt...

det var länge sen ni fick någon återblick till Italien... jag ger er del 12.

***** ******** ********** ********** '********** ****** '******

Salve!

Jag ska erkänna direkt. Ingen tvekan om att jag är fast! Är ni också med i Anonyma shoppare eller har ni inte insett att ni faktiskt är beroende av att handla saker? Visst är det konstigt men jag är en obotlig shoppare som mest av allt älskar att göra dom där oväntade impulsköpen. Får ni också en känsla av misslyckande om ni kommer hem utan en eller flera kassar i händerna? Brukar det hända att du hänger med en kompis som skall handla en tröja men när dagen är slut så har kompisen inte hittat nånting medans du hittat ett par byxor, ett par urläckra dojjor och dessutom en skjorta med precis det mönstret som du alltid velat ha. Om ni inte visste det innan så vet ni nu hur det känns. Då förstår ni hur stora prövningar jag utsetts för varje dag. Det finns ett oändligt antal butiker och affärer överallt med oerhört fina kläder. Det är tur att jag inte är ute och handlar så ofta. Det är inte speciellt manligt att tillhöra den här skaran, jag vet, men man skall väl bejaka sina feminina sidor eller?! Lika väl som man skall bejaka barnet inom en. Det är ju inte för inte som man 27 år gammal bara älskar att dra på sig sina Rollerblades och dra iväg en repa. (Jag vet att det heter inlines men har man ett par Rollerblades så har man) När man dessutom har en helt ny stad att utforska så är man 10 år igen.

Helgen var lugn eftersom jag hade en rejäl förkylning men jag orkade släpa mig ut och shoppa en stund när jag tröttnade på att ligga på hotellrummet. Det bar liksom emot när det var 20 grader ute. Så på med solbrillorna och plånboken i fickan så var jag redo. Jag visste inte vad jag skulle leta efter men det är ju inget större problem som ni har förstått av det jag skrivit hittills. Jag hade en vag aning om att jag ville köpa en skjorta som jag hade fått av päronen i födelsedagspresent. Så sagt och gjort jag började knalla corso Buenos Aires upp och ner. Denna gatan har jag skrivit om tidigare och är en känd affärsgata. Man skulle väl kunna beskriva den som min chef gjorde för några veckor sen. –”If you don’t find anything there, please tell me.......then it must be some kind of world record” En ganska talande beskrivning eller hur!!

Först var jag inte speciellt upplagd. Tung i huvudet och en rinnande näsa är ju aldrig kul och för en gångs skull tyckte jag det var jobbigt med solen. Men de flesta affärerna hade air condition så jag överlevde. Jag hade som sagt inget speciellt att ta sikte på och det är få butiksnamn man känner igen hemifrån. Så eftersom jag inte hade nån plan så gjorde jag som jag tror ungefär hälften av alla män skulle göra i den här situationen. Jag gick och letade efter sportbutiker och hittar man nåt annat på vägen till nästa sportbutik så är det en bonus. Jag antar att kvinnor funkar på samma sätt med den skillnaden att dom har bytt ut sportbutikerna mot skobutiker. I början gick det trögt och jag hittade inget jag ville ha. Konstigt. Så brukar det inte vara men så hade jag i och för sig inga höga ambitioner i början. Men sen råkade jag titta in i ett skyltfönster och så hade jag nån minut senare en påse i näven.....äntligen. Nu började jag känna igen mig igen. Den fjärde slipsen jag nånsin köpt var bärgad och jag behövde inte oroa mig för var jag skulle ha händerna längre. Nu kom jag upp i mitt normala shoppingtempo och 25 minuter senare hade jag även hittat en skjorta och en adidasoverall i en sportbutik (surprise surprise). Värt att notera är väl att alla inköp var i olika butiker och att jag hann med att prova overallen. Jag tror att jag har varit en sån där personlig köpare (personal shopper heter det va?) i mitt tidigare liv. Kanske är det nåt för mig även i det här livet.

Ibland tror man nästan att dom skojar med en här nere. När jag kom in i butiken där jag köpte slipsen så började jag med att titta runt först. Då kommer en av dom anställda fram till mig och ställer sig en halvmeter ifrån mig rakt framför mig och bara står där och ler mot mig. Hon säger ingenting, ingen antydan till att erbjuda sin hjälp. Eftersom hon var oerhört vacker så bler jag riktigt osäker. Skall jag bjuda ut henne eller vad förväntar hon sig? Vet inte vad hon tänkte men jag sa till henna att jag var inte intresserad, jag var ju förkyld......Nej så illa var det naturligtvis inte. Men lite konstigt var det allt.

När jag var inne på en av sportbutikerna kunde jag inte annat än att börja skratta. Jag gick där helt planlöst och några meter ifrån mig går en mamma och hennes dotter. Dottern var väl inte mer än 16 kanske men om det hade funnits ett draftingsystem för fruar så hade jag stått först i kön. Hon fick syn på mig och gjorde det klassiska misstaget att gå rätt in i en hylla medans hon tittade på mig. Hon gömde snabbt sitt ansikte i sina händer och försökte försvinna utan att synas. Nu vet ju inte jag om hon tittade på mig av den anledningen som jag hoppas på men roligt var det. Jag fick mig ett riktigt gott skratt.

Efter att ha tittat på lite tv i allmänhet och sporten i synnerhet så tänkte jag för mig själv efter att ha sett Roberto Baggio att det finns nog ingen spelare som har en fulare frisyr än honom. Hur kan en sån världsstjärna, som dessutom är italienare, se ut som en riktig tjeck a la 80-tal? Det är för mig helt oförståeligt. Jag tänkte därför helt spontant göra en lista på dom fulaste fotbollsfrillorna för tillfället i brist på annat och egen frisyr.

1:a solklart alltså Baggio med en välansad frisyr sånär som på ett irriterande nacksvall i klass med Chris Waddle (om ni kommer ihåg honom).
2. David Seaman (Arsenal) Hans frisyrkarriär har verkligen gått baklänges. När han började lira för minst 20 år sen hade han en frisyr för nutiden. Men nu har han jobbat sig tillbaks till hästsvans och snart dyker han väl upp i 80-tals afro.
3. Tommasi i Roma. Ser ut som en kasserad sveriges radio mick från 70:talet och det är en bra dag.
4. Ivan Campo. Tommasi kopia. Samma friss, annat land (spanien och Real Madrid).
5. Vegard Heggen. Här har vi förutom micken även en begynnade moppemustasch som ger pluspoäng. Med sjukligt vit solbränna dessutom. Det räcker dock inte till mer än 5:e plats i år.

Utslagna:
Pavel Poborsky som verkligen levde upp till sitt tjeckiska arv fullt ut med sin hårdrocksfrilla a la Iron Maiden, men som utlandsproffs i några år inte stog ut med att bli hånad från sina lagkompisar längre och har (tyvärr) klippt sig. Platsar inte ens på topp 100 längre!

Det är egentligen ingen större skillnad på Italien och Sverige. Här nere är mtv precis lika enformigt, det finns 1:ans och 3:ans spårvagn och så har jag sett 60:bussen här nere också. Folk pratar lika mycket i mobiltelefoner och bensinen kostar lika mycket. Det är lika tråkigt att diska här nere som det är hemma och att handla är om möjligt lite svårare eftersom matvarorna inte är eu-anpassade (på engelska). Men i stort sett så är det samma grej här nere. Fotbollen är densamma...host....och så är ju förståss utbudet av vinerna på systembo....förlåt mataffären stort. Folk har på sig samma kläder som vi har hemma. Fast det känns lite konstigt när jag tycker att det är varmt i shorts och badtofflor medans italienarna går omkring i jeans och skinnjacka. Dom tittar snett på mig och jag på dom. Båda tänker förmodligen: Hur kan han gå i dom där kläderna?? Storstan känns lika. För att ha så många invånare som Milano ändå har så känns den inte jättestor. Kanske att det är få höga byggnader gör att det känns lite som Götet ändå. Kollektivtrafiken håller väl tider lika bra ungefär. Mc Donald’s och Burger King finns överallt och bankerna har öppet lika lite. Typerna som vill synas finns det definitvit på båda ställena. Det hade jag inte tänkt på förrän jag var hemma senaste veckan och satt på avenyn och käkade. Då gled en efter en förbi i värsta solbrillorna och uppklädda till tusen. Fast det är klart, det är mer ”godkänt” här nere på nåt sett. Hemma känns det bara konstgjort och löjligt.

Nu hade jag inte tänkt skriva lika tätt i fortsättningen. Det känns som man skriver om samma saker hela tiden. Så varannan vecka kan ni ju kasta ett öga på hemsidan för att få det senaste från mig in italia. Va bene! Så nästa krönika har milanderbyt varit och jag har gjort sista träningen innan bortamatcherna i Florens. Håll tummarna för att jag tar en plats!!

Grazie e ci vediamo! (tack och vi hörs)

Italienska / svenska
salve - hej
occhiali da sole – solglasögon
vetrina – skyltfönster
ghiaccio-acconciatura – hockeyfrilla (Jag hittade inte hockeyfrilla i ordboken så jag slog upp ishockey och frisyr och satte ihop dom. Annars kan ni använda terrone som är italienarnas motsvarighet till raggare)
konstgjord - artificiale

Ci vediamo!

2007-02-09 @ 11:49:46 Permalink Everyday life Kommentarer (1) Trackbacks ()

en helg i Stockholm

Nybrusten och tillbaks på skadelistan så släppte jag innebandytankarna för en stund och satte mig på X2000 till huvudstaden för att träffa mina 400-nånting kollegor. Det var kick off. Ett schysst upplägg faktiskt där vi bodde på Stureplan, närmare bestämt Scandic Anglais, där vi hade konferens (en massa talare i 2,5 timmar som pratade om lite allt möjligt) i en biograf alldeles bredvid.

Detta glömdes snabbt av dock när man fick lite fri tid att svida om för kvällens fest. Den gick under temat Oscarsgala, för de olika kontoren/länderna hade fått i uppgift att skapa en 2 minuter lång film på ett givet tema. Göteborg t. ex. hade fått tema Wild Wild West. Det blev en stumfilm med bad på saltholmen bl. a. i 4-gradigt vatten. Det resulterade i en oscar för bästa stunt. Tyvärr vann vi inte bästa film men vi kom på en hedrande andraplats. Kul upplägg!

Ännu mer kul var platsen där festen höll till. Nämligen på Nordiska muséet. Tydligen skall detta muséum inneha en av de största rummen (globen exkluderat då förståss) i Stockholm. Ett 135 meter långt rum med 25 meter i tak var omgjort till vårt eget partyrum. Två stora skärmar i varsin ände och bord uppdukade. Grymt häftigt måste jag säga. När serveringspersonalen rann in i långa led så kändes det nästan lite nobelskt...

Bra party hur som helst och hjärnkontoret och lilla sportspegelns Fredrik Berling var konferencier. Riktigt bra han oxå. Bussarna körde oss sen tillbaks till hotellet och festen fortsatte i baren. Där anslöt kompisen, som jobbar som kommentator för fotboll med sin kollega, Pontus Kåmark. Vi stog och tjötade lite innan de åkte hem. Jag fortsatte kvällens bravader och vi slutade på en efterfest på ett av rummen där vi forsatte att parta efter att baren hade stängt. Vid sextiden trillade jag ner i sängen och vaknade först vid halvtolv med fyra sms och ett intalat meddelande om att min kavaj OCH plånbok låg i receptionen. Måste varit en bra fest eller?!

Jag checkade ut och tog för mig av hotellfrukosten. Sen hann jag med att fika med inte mindre än tre kompisar på två olika fik i följd innan tåget styrde hemmåt igen. En riktigt kul helg och det kändes som man varit borta i minst fyra dagar...

2007-02-07 @ 13:14:18 Permalink Everyday life Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tillbaks på skadelistan

Efter gårdagens fight mot Bräckan så kände jag nästan bara glädje. Det var en riktigt skön seger mot ett vilt kämpande Bräckan. Riktigt rolig match. Två bra lag. Chanser och spänning. Själv fick jag inte in någon av mina chanser. Jag hade ändå ett par - tre skott på mål och några utanför men turen ville inte vara med mig. Det var några matcher sen jag fick sätta dit den och vill det sig illa nu så får jag inga fler chanser den här säsongen. Med 6 minuter kvar av matchen brast baksidan på vänsterlåret och jag fick gå av planen. J-vligt trist. Har jag tur kanske jag kan vara med någon av de sista matcherna. Hade en liknande skada innan säsongen började och det tog nog nån månad minst vill jag minnas.

10 matcher har jag varit med på plan. Varav tre matcher så har det blivit nån period bara. 6 + 3 i mål + assist. Hade ju lite högre förhoppnngar än så... Får väl se till att bygga upp mig lite bättre till nästa säsong kanske? Mitt ref hittar ni HÄR.

Fick inte så lite stolt äntligen mitt inramade hedersmedlemskap av Ola efter matchen. Den har legat hemma hos herr Niklasson några år nu... Kul att se de gamla rävarna från min tid i Bräckan. Får väl hävda att jag inte gjorde mål p.g.a. respekt för mitt gamla lag... men det går väl ingen på?!? Olas matchref kan ni se här förresten.

Idag skall jag stötta mitt lag mot RBK. En lika viktig seger att ta för oss om vi skall ta hem det här. Fem matcher kvar av serien nu bara.

2007-02-02 @ 16:32:27 Permalink Everyday life Kommentarer (0) Trackbacks ()