Italienkrönika nummer 22

Efter den senaste nostalgitrippen till Italien i mitt huvud kom jag på att det var länge sen jag slängde in en av mina gamla Italienkrönikor. De tidigare finns tillgängliga under kategorin Italienkrönikor längst ner i vänstermenyn för övrigt. Så här kommer nummer 22:

None


Ventidue - 8 Mesi in calcio-cielo


8 månader. Det är två tredjedelar av ett år det. Det är också en innebandysäsong, en Götegorgshöst, ca 2,4 % av mitt liv och dessutom tiden som jag har bott i Milano. Jag har tagit igen alla missade språkresor och tågluffarresor som jag aldrig gjorde och det med råge. Att bo i ett helt annat land med en helt annan kultur är ibland på ren götebosska skettråkigt och väldigt ensamt. Saknaden att kunna gå över till närmsta kompisen och tjöta framför sporten eller bara snacka lite skit på telefon är stor. Men oftast är det roligt, spännande, jobbigt, tufft, inspirerande och lärorikt på samma gång. Jag vet numera sådana livsviktiga saker som att en gazzetta kostar 1500 lire...åtminstone till årsskiftet när vi går över till euro. Jag vet också att du måste boka plats på muséet för att se 'den sista måltiden', att den goaste glassen finns på via Marghera, att Parco Sempione är bästa stället att jogga på, att Naviglio Grande användes för att forsla sten till doumen när den en gång byggdes, att pizzan ÄR bättre i Italien. Allt är saker som jag aldrig skulle haft en aaaning om på den tiden jag kunde numret till pizzeria Roma på s:t Pauligatan utantill. Det finns dock kvar på mobilen för säkerhets skull.


Jag har tänkt på hur min systerson upplever det här med tiden. För honom är dessa 8 månader 21 % av hans 3-åriga liv och låt oss inse att de första 40 % av hans liv var äta skita sova och lämnar inte lika stora spår i hans minne som det gjorde i hans blöjor. För honom har jag varit borta nästan en livstid. Han har i och för sig sett mig med jämna mellanrum när jag varit hemma på semester och bröllop och har väl sett mig nästan lika mycket som om jag hade varit hemma. Men han förstår nog inte hur långt avstånd det faktiskt är. Jag kommer själv ihåg när jag var liten hur lång tid jag tyckte det tog att åka in till Göteborg från Pixbo. Det tog ju evigheter. Då frågade jag mamma eller pappa om vi inte var framme snart innan vi ens hunnit ner till Mölndals bro. Men då var jag något äldre än honom. Jag börjar tro mer och mer att förklaringen på att tiden bara går snabbare och snabbare ju äldre du blir beror på att i förhållande till din livslängd så blir en dag kortare och kortare om ni förstår hur jag resonerar.


Oavsett hur länge jag stannar här så har jag alltid allt ovanstående i bagaget plus att jag (förhoppningsvis) behärskar italienskan. Känslan jag har för Göteborg är lite splittrad. Samtidigt som jag längtar oerhört mycket tillbaks så har också en längtan till mer och nya upplevelser ökat. Götet har växt och minskat på samma gång på nåt konstigt sätt. Satt i telefon i nästan en halvtimme med en vän och pratade om ingenting och allting. Ni vet sånt som man brukar göra när man är hemma. Det var helt underbart att få prata svenska. Jag ringer ju hem lite då och då men det blir oftast korta samtal på några minuter eftersom det inte är gratis att ringa och då blir det ju oftast samma saker. Hur är läget, Allt bra, jahaaa...kul, vad hände i helgen då och till slut vad har ni för väder hemma här är det kanon? Där har ni ett standard samtal. Men den här gången kändes nästan som om jag var hemma faktiskt....ända tills jag fick bryta samtalet eftersom mitt kontantkort tickat ner till noll. Typiskt!


Språket är svårt. Svårare än jag trodde. Jag har alltid hört att italienskan skall vara ett ganska lätt språk. Många ord är lätta och väldigt lik engelskan men grammatiken. Ibland känns det som att det där uttrycket, den enda regeln som finns är att det inte finns några regler, skapades av nån som pluggade italienska. Jag har gjort små framsteg och förståelsen är numer hyfsad men långt ifrån bra.

Inte kul när man måste säga visst jag förstår vad du säger.....om du pratar i presens, långsamt och om du använder dom 25 vanligaste verben!

Men jag jobbar på det. Om man sen skall till och prata också så blir det än krångligare. Men som tur är så märker man ändå framsteg. Så det är väl bara att ligga i. Nu har mina kompisar här nere dessutom börjat gå in för att få mig att prata italienska också.


Fotbollen har kommit igång igen efter vm-kval helgen som var. Äntligen San Siro igen och äntligen lite bra fotboll tänkte jag när jag klev in på arenan i söndags. Jag borde vetat bättre. Milans motståndare, Venezia, hade både Daniel Andersson och Jocke Björklund på banan och det är verkligen publikfriare. Bara massa tvåfotsdribblingar och klackar. Grabbarna verkligen leker fotboll. Nu tänker ni fotbollsvetare: klackar och tvåfotsdribblingar av Andersson och Björklund? Han måste skoja väl? Och då tänker ni alldeles rätt. Det var rensningar och grovjobb spetsat med lite felpass. De tråkade ihjäl mig och motståndarna redan mot Inter, när jag såg den fighten och i söndags blev inte mycket bättre. 1 - 1 och busvisslingarna hördes nog ända till Schweiz efter slutsignalen. Längtar redan till nästa söndag då den riktiga matchen är. Då är det dax för Milanoderbyt igen. Då är man tillbaks i fotbollshimlen igen.


mese - månad

calcio - fotboll

cielo - himmel

tempo - tid

merda - skit


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback