Två stukna tummar.
Branäs blev precis så bra som jag hade hoppats på. Vi var fem stycken. Jag, Erika och hennes syster med familjen, dvs Andreas och 1-åriga Emil. Vi hade en lägenhet på 45 kvadrat med två minimala sovrum och resten av kvadraten fördelat på en liten hall och ett stort rum med köket på ena långsidan. 300 meter till backen och utsikt över densamma. Inredningen var oerhört Kamprad-tyngd men funkade alldeles utmärkt.
För under lusentappen så fick jag liftkort i två dagar och pjäxor/skidor/stavar. Det var 12 minus första dagen, någon grad varmare andra dagen och sista dagen, när vi skulle åka hem var det tö och 4 plusgrader. Rätt hyfsad timing.
Dag två i backen. I en av de två nerfarterna laddade jag och Andreas för ytterligare ett åk. Träningsvärken och mjölksyran i benen var både jobbig och väldigt kännbar. Inte desto mindre stod jag på utför i något som kan kallas skräckblandad okontrollerad carving. Mycket riktigt så fick jag ett sneskär precis när jag nått maxfart och trots att jag fick bakvikt och hängde på trötta lårmuskler i ett försök till stoppsladd, så korsades skidorna och jag hann inse: Nu blir det åka av!
Jag föll framåt och hann ta emot mig innan jag judo-rullade runt på ryggen och kanade neråt samtidigt som jag försökte vrida mig själv så att skidorna hamnade neråt i backen.
Andreas som hade första parkett, åkte bakom och var beredd att plocka upp delarna, som han sa själv efteråt. Han hade svårt att hålla sig för skratt och jag förstog honom.
Det var först när jag fått stopp som jag märkte att den ena tummen var riktigt öm. Det var det Zellénska automatiska snölåset som fälldes upp, dvs två tummar som kördes ner i snön för att få stopp på den slagskepps-tunga farkosten vi kallar Peter Zellén. Nu räcker inte två tummar långt för att få stopp på Potemkin-Petes 90 pannor. Något som ledbanden runt de stackars tummarna bittert fick uppleva. Högertummen svullnade upp till dubbel storlek och först några timmar senare när jag slutat koncentrera mig på högertummen, så upptäckte jag att även vänstertummen fått sig en törn. Tur att den inte blev lika illa däran som högern. Då hade jag varit rejält handikappad.
Förutom den lilla fadäsen, så var Branäs riktigt bra. Emil fick åka pulka, vi (jag och Andreas) fick åka lite skidor och så spelade vi På spåret-spelet till sent på småtimmarna. Grymt kul för övrigt.
För under lusentappen så fick jag liftkort i två dagar och pjäxor/skidor/stavar. Det var 12 minus första dagen, någon grad varmare andra dagen och sista dagen, när vi skulle åka hem var det tö och 4 plusgrader. Rätt hyfsad timing.
Dag två i backen. I en av de två nerfarterna laddade jag och Andreas för ytterligare ett åk. Träningsvärken och mjölksyran i benen var både jobbig och väldigt kännbar. Inte desto mindre stod jag på utför i något som kan kallas skräckblandad okontrollerad carving. Mycket riktigt så fick jag ett sneskär precis när jag nått maxfart och trots att jag fick bakvikt och hängde på trötta lårmuskler i ett försök till stoppsladd, så korsades skidorna och jag hann inse: Nu blir det åka av!
Jag föll framåt och hann ta emot mig innan jag judo-rullade runt på ryggen och kanade neråt samtidigt som jag försökte vrida mig själv så att skidorna hamnade neråt i backen.
Andreas som hade första parkett, åkte bakom och var beredd att plocka upp delarna, som han sa själv efteråt. Han hade svårt att hålla sig för skratt och jag förstog honom.
Det var först när jag fått stopp som jag märkte att den ena tummen var riktigt öm. Det var det Zellénska automatiska snölåset som fälldes upp, dvs två tummar som kördes ner i snön för att få stopp på den slagskepps-tunga farkosten vi kallar Peter Zellén. Nu räcker inte två tummar långt för att få stopp på Potemkin-Petes 90 pannor. Något som ledbanden runt de stackars tummarna bittert fick uppleva. Högertummen svullnade upp till dubbel storlek och först några timmar senare när jag slutat koncentrera mig på högertummen, så upptäckte jag att även vänstertummen fått sig en törn. Tur att den inte blev lika illa däran som högern. Då hade jag varit rejält handikappad.
Förutom den lilla fadäsen, så var Branäs riktigt bra. Emil fick åka pulka, vi (jag och Andreas) fick åka lite skidor och så spelade vi På spåret-spelet till sent på småtimmarna. Grymt kul för övrigt.
Kommentarer
Trackback