Zellén zkriver

På Storans härligt murriga, strålkastarfyllda clubscen, gjorde en nervös och hoppig Veronica Maggio entré i en stor oformbar blus och en kort kjol med strumpbyxor. Clubscenen hade fyllts upp med 400 någonting och Storans lokal var precis lagom stor och scenen naket avskalad med bandet prydligt utplacerade över hela dess bredd.


Fröken Maggio tackade publiken flera gånger och efter öppningsakten med bl. a. Vinnaren, så hade nervositeten släppt helt och istället för att dansa som en tokig, så serverade hon sina mer lugna låtar. Det är i dem som hennes sensuella röst bäst kommer till sin rätt. Bandet var tight. Det var en trummis som guppade med huvudet som en duva, en basist som var lika stor och slimmad som He Man och med Håkan Hellström-hatt med den klassiska stilen: stå-på-ett-ben-och-gunga-det-andra-i-takten. Längst till höger på scenen satt en keyboardist som i öppningsakten hade en tyngre headbang-teknik än Lars Ulrich, vilket kändes något felplacerat med tanke på typen av musik. En remixare utgjorde sista utposten och satt längst ut i kanten bakom en rad mixerbord.

Veronica Maggio pratade om P3 Guld-galan som hon varit på just på Storans scen. Mellansnacken var uttänkt korta men glädjen i hennes och bandets uppförande syntes lång väg. Bäst tyckte jag retfullt långsamma skönt gungande Jajaja var, då hennes typiska röst står för det mesta i melodin och den når verkligen ända ut.