Det värks nästan inte alls...

...att jag varit på gymmet för första gången på evigheter. Efter comebacken i löparspåret så tog jag mitt seriösa avhopp från plastbandyn ett steg längre och körde ett pass på Fysiken med min PT, a.k.a: Abu-dabi-Janne. När han inte drillar Knallar i Borås IF (läs: Anders Svensson med bihang) så är han träningskompis med yours truly. Söndagen mellan klockan 16.00 och 18.00 ägnades helt åt tre-fyra dagars kommande träningsvärk. Än har den inte satt in riktigt men triceps och bröstmuskulaturen är redan lika stram som konserthusets 1:e violinists fiolsträngar.

Skönt ändå att komma igång även på den fronten. Styrkan har liksom lämnat byggnaden, om man säger så... Det är tydligen inte bara Elvis som gör det. Men nu när man slipper harva omkring i fjärdefemman och täcka upp bakåt så kan man lägga sin tid på lite vettig träning istället. En träning som gör att man mår bra, till skillnad från innebandyträningar som bara ger dåligt självförtroende, besvikelser och bedrövelser.

Tjejen har redan presterat tre pass det här året vilket tvingar ut mig i spåret även ikväll. Då är det åtminstone oavgjort. 8:an i Skatås skall få påhälsning ikväll. Vid min sida befinner sig inte bara Abu-dabi-Janne utan även en gammal legendar; Syd-sydvästman. Ni som har läst gamla Pixbo-klubbtidningar kan kanske komma ihåg mina och Berndtsons lite lätt flippade artiklar i P.I.K.E.N. (Pixbo Innebandy Klubbs Egna Nyhetsorgan har jag för mig det stog för...) 

Skall skynda mig hem nu och svida om för löpning. Imorgon är en annan dag!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback