Arn i stan
Jodå, jag tänkte ge Arn en chans till. Det är ju inte så ofta konungariket Sverige avlar fram en habil biorulle. Första fimen höll rätt ojämn kvalité och på exakt samma sätt såg det ut i den andra.
Det var som att produktionsteamen, för de måste varit två stycken, drog lott om budgeten och placeringen. Jag kan tänka mig de två produktionsledarna när de satt där på planeringsmötet och deras närmsta år skulle bestämmas med en slantsingling. Stackarn som drog nitlotten vad gällde budgeten hade tydligen mer tur i kärlek. Det måste han ha haft, för han fick dessutom nöja sig med att stanna kvar i kalla Sverige och försöka trolla med en bunt svenska skådisar och taskiga kulisser
Filmen är ok. Den är svensk och det sänker kraven något oerört. Men jag störde mig ändå så oerhört mycket på vissa saker, att jag inte kunde släppa det sista halvtimmen av filmen.
En normal s.k. episk film har sceniska filmsekvenser där man panorerar stora mäktiga landskap, har extrema närbilder på huvudrollsinnehavarna när de visar glädje, sorg, smärta och hat. Det finns ofta scener i slowmotion med stämningsmusik och så är det en story där imellan någonstans.
Om vi tittar på Arn, så har de uppfyllt alla de nödvändiga delarna. Det är bara portioneringen som var så in i helvetes fel enligt mig. När man hade sett Cecilia i extrem närbild (alltid från höger för att inte framhäva hennes brännskadade? läpp) för 10:e gången och stämningsmusiken ljöd för femtielfte gången, så var man trött. Väldigt trött. Då hade det gått en halvtimme...
Sen var det något som närmast kan liknas vid en orgie i närbilder på Cecilia, på Arn, på Arn och Cecilia, på Cecilia och Arn, på Cecilia och valfri "scenisk" bakgrund, på Arn och valfri "scenisk bakgrund", på Cecilia och Arn med valfri scenisk bakgrund. Och så fortsatte det...
Detta avbröts med monolog nån gång då och då. Jag tror att Ebba 6 år, skulle kunnat skriva mer dialog på en matrast på dagis. Inte bättre men inte heller sämre. Alltså... det funkar inte med svenska på film när det skall vara hårt, tufft och brutalt. Det klingar bara såååå fel. Så länge filmen höll sig i det förlovade landet och den bästa skådisen (Saladin) skymtade i bild någon gång, så höll standarden bra kvalité. Dessutom yppades inga repliker på svenska. Men i skogarna i Västra Götaland och på Visingsö, så bjöd de få replikerna på aningens mer att önska. Att det var lite repliker och MYCKET sceniska bilder och extrema närbilder på Cecilia, kan ha den enkla förklaringen att i valet mellan pest eller kolera, så blev det kolera.
Kulissbyggarna hade förvandlat en liten bukt i skärgården till något som skulle liknas vid Visingsö hamn. Det var 5 tunnor staplade på varandra nere vid vattnet och lite båtar, och fem statister som puttade en hemmasnickrad vagn över berget. Yaiks... Det såg ut som nån mellanstadieklass hade släppts lösa i träslöjden. Nu var det väl tanken att det skulle se ut så får man ju hoppas.
Alla episka berättelser har även den klassiska sorgescenen. När den stackars kvinnan skriker ut sin smärta med sin älskade i famnen, döende eller död. Allt med en scenisk extrem närbild och gärna i lite slowmotion. Arn hade två scener. Too much i vanlig ordning...
Tjejen min tyckte den var bra. Hon gillade när man fick se känslorna... Inte speciellt överraskande. Jag ger filmen ett klart ok ändå. Trots att jag fastnade på ovan nämnda brister. Den är ju svensk ändå...
Det var som att produktionsteamen, för de måste varit två stycken, drog lott om budgeten och placeringen. Jag kan tänka mig de två produktionsledarna när de satt där på planeringsmötet och deras närmsta år skulle bestämmas med en slantsingling. Stackarn som drog nitlotten vad gällde budgeten hade tydligen mer tur i kärlek. Det måste han ha haft, för han fick dessutom nöja sig med att stanna kvar i kalla Sverige och försöka trolla med en bunt svenska skådisar och taskiga kulisser
Filmen är ok. Den är svensk och det sänker kraven något oerört. Men jag störde mig ändå så oerhört mycket på vissa saker, att jag inte kunde släppa det sista halvtimmen av filmen.
En normal s.k. episk film har sceniska filmsekvenser där man panorerar stora mäktiga landskap, har extrema närbilder på huvudrollsinnehavarna när de visar glädje, sorg, smärta och hat. Det finns ofta scener i slowmotion med stämningsmusik och så är det en story där imellan någonstans.
Om vi tittar på Arn, så har de uppfyllt alla de nödvändiga delarna. Det är bara portioneringen som var så in i helvetes fel enligt mig. När man hade sett Cecilia i extrem närbild (alltid från höger för att inte framhäva hennes brännskadade? läpp) för 10:e gången och stämningsmusiken ljöd för femtielfte gången, så var man trött. Väldigt trött. Då hade det gått en halvtimme...
Sen var det något som närmast kan liknas vid en orgie i närbilder på Cecilia, på Arn, på Arn och Cecilia, på Cecilia och Arn, på Cecilia och valfri "scenisk" bakgrund, på Arn och valfri "scenisk bakgrund", på Cecilia och Arn med valfri scenisk bakgrund. Och så fortsatte det...
Detta avbröts med monolog nån gång då och då. Jag tror att Ebba 6 år, skulle kunnat skriva mer dialog på en matrast på dagis. Inte bättre men inte heller sämre. Alltså... det funkar inte med svenska på film när det skall vara hårt, tufft och brutalt. Det klingar bara såååå fel. Så länge filmen höll sig i det förlovade landet och den bästa skådisen (Saladin) skymtade i bild någon gång, så höll standarden bra kvalité. Dessutom yppades inga repliker på svenska. Men i skogarna i Västra Götaland och på Visingsö, så bjöd de få replikerna på aningens mer att önska. Att det var lite repliker och MYCKET sceniska bilder och extrema närbilder på Cecilia, kan ha den enkla förklaringen att i valet mellan pest eller kolera, så blev det kolera.
Kulissbyggarna hade förvandlat en liten bukt i skärgården till något som skulle liknas vid Visingsö hamn. Det var 5 tunnor staplade på varandra nere vid vattnet och lite båtar, och fem statister som puttade en hemmasnickrad vagn över berget. Yaiks... Det såg ut som nån mellanstadieklass hade släppts lösa i träslöjden. Nu var det väl tanken att det skulle se ut så får man ju hoppas.
Alla episka berättelser har även den klassiska sorgescenen. När den stackars kvinnan skriker ut sin smärta med sin älskade i famnen, döende eller död. Allt med en scenisk extrem närbild och gärna i lite slowmotion. Arn hade två scener. Too much i vanlig ordning...
Tjejen min tyckte den var bra. Hon gillade när man fick se känslorna... Inte speciellt överraskande. Jag ger filmen ett klart ok ändå. Trots att jag fastnade på ovan nämnda brister. Den är ju svensk ändå...
Kommentarer
Trackback