Sover björnen i skogen?
Nä tydligen inte... min sömn inatt var väl ungefär lika dålig som Kolmårdens björnar i december...
Blev tillsammans med Jonatan nerkallad till A-lagets träning i Liserbergshallen igår istället för IBF. Lite seg i benen trillade jag dit i hällregnet. Det gick väl sådär... kändes som benen var fyllda med nån syraliknande vätska... typ mjölk. Riktigt seg i benen. Har inte fått igång påkarna efter all löpning i Skatås. Men nu är det vilodagar fram till lördagens match. Få se om man får lira. Det hänger nog på vilka gubbar som kan åka med.
tredje krönikan från spaggeland blev en rapport från Sverige faktiskt... håll till godo!
...Nog om innebandy för idag. Jag går istället vidare med mitt gästspel i Svea rike. Mitt första besök sen jag flyttade ner. Huvudanledningen till hemresan var 90 helvetes-kilometer mellan Sälen och Mora. Allt för att nån förbaskad kung inte blev trodd. Som ni har förstått så är det Vasaloppet jag skriver om. Det som lät så roligt och var så lätt att anmäla sig till förra året nån gång visade sig vara tuffare än jag nånsin hade trott. Tillsammans med 6 andra åkte jag upp till Sälen på lördagen med ganska låga förväntningar. Jag förstod nog inte riktigt vad jag gett mig in på förrän 30 kilometer in i loppet. Det var ungefär då som krafterna tog helt slut efter en alldeles för frejdig öppning. Det var ju en sån skön känsla att åka om folk och solen sken. Skidorna var bra och det blev inte alls lika kallt som dom hade sagt på nyheterna. Men vid 30 km började stigningarna och mellan 30 och 45 kilometer vet jag inte hur många gånger jag lovade mig själv att jag skulle såga stavarna och skidorna i bitar, stoppa dom i en säck och sänka dom i medelhavet. Krafterna tröt fullständigt. Alla åkare jag hade åkt förbi svischade nu förbi mig som om jag hade vallat med Karlssons klister. Höger ljumske började krampa och det resulterade i en ny åkstil där jag bara använde vänsterbenet vilket i sin tur resulterade i att jag fick krampkänningar i vänsterlåret. Det och en molande värk i axlarna gjorde att jag nästan helt glömde av knivhuggen i ryggslutet som gav sig tillkänna varje gång jag hukade i nerförslöpena som i vanliga fall skulle vara vilosträckor men såfort jag hade knäckt ryggen och kommit ner på huk så högg det till i vänsterlåret så jag fick ställa mig upp. Nu kanske ni förstår varför jag var ruskigt nära att bara knäcka stavarna över benet och det kanske jag hade gjort om jag bara kunnat. Men som tur var så bet jag ihop och stretchade ljumsken efter varje uppförsbacke och kunde på så sätt åka normalt igen. Så det var bara att bita ihop. Det var ju inte mer än halva loppet kvar då. 45 kilometer på skidor är väl inte så farligt?!
Med ett fantastiskt stöd från glada åskådare som kom med käcka tillrop hela vägen så kunde man liksom inte ge upp. Det faktum att väldigt många följde loppet på nätet var också ett skäl till att hänga i. Och har man nu betalat dyra pengar för anmälningsavgift, ny skidutrustning och kläder att åka i så lägger man inte av. För att sen få ner timkostnaden så var jag tvungen att vara ute i hela 10.22.58. En tid som jag är grymt stolt över. Med tanke på att vi hade hunnit 2 kilometer på 40 minuter. Vi startade i stort sett sist och hade vid 2 kilometers-markeringen bara 10 löpare efter oss. Vi tog det väldigt lugnt de första kilometerna som ni förstår.
Det här med kläder och längdskidåkning går bara inte ihop. Man kan lätt tro att alla människor som har sökt in till att bli designer och inte kommit in på grund av att de är färgblinda automatiskt blivit anställda av skidklädtillverkarna. Det är skrämmande vilka kreationer som hasar runt i spåret. Hade man inte varit så j-vla trött så hade man legat dubbelvikt med tårar i ögonen. Här blandas schweiziska färgkombinationer med tyska mönster och tillsammans blir det............riktigt, riktigt osmakligt. Det är inte bara själva dräkterna. Pjäxtillverkarna har samma anställningspremisser. Det vill säga ”hellre än bra” eller ”inte alls”.
Men men, nu är loppet avklarat. Av oss 7 så var det bara 6 som kom till start tyvärr. Men alla 6 som startade besegrade terrängen och tog sig i mål. Jag var sist in runt två timmar efter den bäste av oss. Starkt gjort Kalle! Men nu är jag tillbaks efter en fullspäckad helg. Långt ifrån allt vad längdskidåkning heter. Otroligt skönt faktiskt!
Hur det gick? 10 timmar, 22 minuter och 58 sekunder gav en 10192:a plats.
I min följetong med nyttiga italienska ord kommer här några fler.
Italienska – Svenska
ragazzi – pojkar och flickor (flertal) raggazza = flicka, raggazzo = pojke)
scarpone – pjäxa
Blev tillsammans med Jonatan nerkallad till A-lagets träning i Liserbergshallen igår istället för IBF. Lite seg i benen trillade jag dit i hällregnet. Det gick väl sådär... kändes som benen var fyllda med nån syraliknande vätska... typ mjölk. Riktigt seg i benen. Har inte fått igång påkarna efter all löpning i Skatås. Men nu är det vilodagar fram till lördagens match. Få se om man får lira. Det hänger nog på vilka gubbar som kan åka med.
tredje krönikan från spaggeland blev en rapport från Sverige faktiskt... håll till godo!
...Nog om innebandy för idag. Jag går istället vidare med mitt gästspel i Svea rike. Mitt första besök sen jag flyttade ner. Huvudanledningen till hemresan var 90 helvetes-kilometer mellan Sälen och Mora. Allt för att nån förbaskad kung inte blev trodd. Som ni har förstått så är det Vasaloppet jag skriver om. Det som lät så roligt och var så lätt att anmäla sig till förra året nån gång visade sig vara tuffare än jag nånsin hade trott. Tillsammans med 6 andra åkte jag upp till Sälen på lördagen med ganska låga förväntningar. Jag förstod nog inte riktigt vad jag gett mig in på förrän 30 kilometer in i loppet. Det var ungefär då som krafterna tog helt slut efter en alldeles för frejdig öppning. Det var ju en sån skön känsla att åka om folk och solen sken. Skidorna var bra och det blev inte alls lika kallt som dom hade sagt på nyheterna. Men vid 30 km började stigningarna och mellan 30 och 45 kilometer vet jag inte hur många gånger jag lovade mig själv att jag skulle såga stavarna och skidorna i bitar, stoppa dom i en säck och sänka dom i medelhavet. Krafterna tröt fullständigt. Alla åkare jag hade åkt förbi svischade nu förbi mig som om jag hade vallat med Karlssons klister. Höger ljumske började krampa och det resulterade i en ny åkstil där jag bara använde vänsterbenet vilket i sin tur resulterade i att jag fick krampkänningar i vänsterlåret. Det och en molande värk i axlarna gjorde att jag nästan helt glömde av knivhuggen i ryggslutet som gav sig tillkänna varje gång jag hukade i nerförslöpena som i vanliga fall skulle vara vilosträckor men såfort jag hade knäckt ryggen och kommit ner på huk så högg det till i vänsterlåret så jag fick ställa mig upp. Nu kanske ni förstår varför jag var ruskigt nära att bara knäcka stavarna över benet och det kanske jag hade gjort om jag bara kunnat. Men som tur var så bet jag ihop och stretchade ljumsken efter varje uppförsbacke och kunde på så sätt åka normalt igen. Så det var bara att bita ihop. Det var ju inte mer än halva loppet kvar då. 45 kilometer på skidor är väl inte så farligt?!
Med ett fantastiskt stöd från glada åskådare som kom med käcka tillrop hela vägen så kunde man liksom inte ge upp. Det faktum att väldigt många följde loppet på nätet var också ett skäl till att hänga i. Och har man nu betalat dyra pengar för anmälningsavgift, ny skidutrustning och kläder att åka i så lägger man inte av. För att sen få ner timkostnaden så var jag tvungen att vara ute i hela 10.22.58. En tid som jag är grymt stolt över. Med tanke på att vi hade hunnit 2 kilometer på 40 minuter. Vi startade i stort sett sist och hade vid 2 kilometers-markeringen bara 10 löpare efter oss. Vi tog det väldigt lugnt de första kilometerna som ni förstår.
Det här med kläder och längdskidåkning går bara inte ihop. Man kan lätt tro att alla människor som har sökt in till att bli designer och inte kommit in på grund av att de är färgblinda automatiskt blivit anställda av skidklädtillverkarna. Det är skrämmande vilka kreationer som hasar runt i spåret. Hade man inte varit så j-vla trött så hade man legat dubbelvikt med tårar i ögonen. Här blandas schweiziska färgkombinationer med tyska mönster och tillsammans blir det............riktigt, riktigt osmakligt. Det är inte bara själva dräkterna. Pjäxtillverkarna har samma anställningspremisser. Det vill säga ”hellre än bra” eller ”inte alls”.
Men men, nu är loppet avklarat. Av oss 7 så var det bara 6 som kom till start tyvärr. Men alla 6 som startade besegrade terrängen och tog sig i mål. Jag var sist in runt två timmar efter den bäste av oss. Starkt gjort Kalle! Men nu är jag tillbaks efter en fullspäckad helg. Långt ifrån allt vad längdskidåkning heter. Otroligt skönt faktiskt!
Hur det gick? 10 timmar, 22 minuter och 58 sekunder gav en 10192:a plats.
I min följetong med nyttiga italienska ord kommer här några fler.
Italienska – Svenska
ragazzi – pojkar och flickor (flertal) raggazza = flicka, raggazzo = pojke)
scarpone – pjäxa
skidstav – bastoncino
skidåkare - sciatore
stupido – dumbom, dum
Kommentarer
Postat av: Noastella
Very resourceful, thank you dave
Trackback