Ja må hon leva!
Idag fyller syrran år. Grattis! Självklart ringde jag och grattade och skall dit på söndag och fira lite.
Idag låg jag och snoozade från 06:12 till 08:59. Först då lyckades jag kravla mig ur sängens stenhårda grepp och kudden ville äntligen släppa taget. Om man jämför graden av trötthet som jag kände imorse och översätter den till hunger så skulle jag kunna dra i mig ungefär två lådor av Stinas kyckling, Så trött var jag. Och om jag vänder på det så var hungern i klass med att sova 15 timmar i sträck. Eftersom jag var såpass sen så blev det frulle på jobbet vid 10-tiden istället. Jag drog i mig 4 leverpastej-polarbröd (den lilla runda varianten), en halvliter yoghurt med banan och flingor. Ändå var jag hungrig en kvart senare men jag höll mig ända till halvett innan jag gick upp och käkade lunch på restaurangen i huset där vi har kontoret. En kyckling med ris senare så höll jag åtminstone i nån timme innan hungern satte in igen. Jag hade en banan och en apelsin över men det var mest för att reta magen innan träningen.
Så lite lättretlig och jobbtrött i huvudet kom jag till träningen vid sex. Men det var inte bara jag som kände mig sådan idag. Vi hade en grinig träning idag. Det var tungt helt enkelt och jag kände mig lika svårstartad som en gammal Volvo Amazon utan motor. På tvåmålet mot slutet fick jag dessutom en boll rätt i ögat och segade ner på golvet. Bollen studsade på mitt skaft ungefär samtidigt som jag tittade ner och jag hann inte ens blunda innan bollen satt rakt på ögat. Kanske tur att jag har linser, för den skyddade nog lite. Jag fick klivit av banan och såg knappt nånting på ett tag. Sen kändes det som att det var klart väder och utsikt till Vinga i vänster öga samtidigt som det var snortät dimma och inte ens en halvmeters sikt med högerögat. Jag försökte lira på men jag tappade längdkänslan och splitvision, om jag nu nånsin haft det, kunde mer liknas vid konfotboll, om ni lirat det nån gång. Ni vet när ni springer med en kona över ansiktet och du får bara titta ut genom den lilla öppningen längst ut på konan. Dimman börjar lätta nu och det känns ändå rätt hyfsat.
Idag blev det middag på Pasta Plus... nu är jag där igen. Jobbmöte och vad kan väl vara bättre än att ta det över en pasta? Repris på förrätten från i söndags, dvs en bruschetta Rustica. Sen en Arrabbiata. Stark, smakrik tomatsås när den är som bäst. Och NU är jag mätt på riktigt!
På vägen hem från träningen (med ett klart öga) kunde jag ändå se något som störde mig rätt hyfsat. Jag hamnade bakom en bil på motorvägen och den ligger i 100. Inte så konstigt säger ni? Nej, visst, det är 110-väg och många kör lite under hastigheten, jag säger inget om det. Jag körde om för jag låg i 120. Men när vägen går över till 90 strax därefter och jag släpper på gasen ner till 100 så kommer samma bil glidande förbi i 110. Ytterligare lite längre fram blir vägen 70 och jag släpper ytterligare på gasen och sjunker sakta ner mot 75 - 80 men redan nämnda bil bara drar iväg. Troligtvis runt 95 - 100. Vad f-n händer? Har den här människan bara ett läge på gasen? Är föraren så där härligt tankspridd och sitter i kavaj och pyjamasbyxor utan att han/hon märkt det? Efter att jag kommit av leden så får jag en ny bil framför mig vid rödljuset på S:t Sigfrids plan. Då får jag nästa typ framför mig. Den bäst-jag-kör-i-30-så-att-jag-inte-missar-något-men-missar-ändå-typen. Jag trodde först när bilen segade igång och accelererade upp till 20 på så där tre-fyra sekunder att han letade efter något. Hur han skulle köra eller så, men ack vad jag bedrog mig. Några sekunder senare var han uppe i 30 och fortsatte in på Danska vägen och jag förbannade mig själv för att inte ha lagt mig i innerfilen i rondellen och bromsat mig förbi. Trots att bilen flög fram i 30 så missade den att stanna för tjejen som tagit ett steg in på övergångsstället. Bilen bara fortsatte i samma härliga tempo. Det var en volvo kombi förresten, WRJ 148, om jag minns rätt, och tjejen på övergångsstället fick nästan hoppa tillbaks. Jag stannade naturligtvis och släppte över henne. Sen 10 meter längre fram så var jag ikapp Volvon igen och låg bakom upp till kyrkan ungefär innan den gjorde en vänstersväng och lämnade fri lejd. De långsammaste 300 metrarna på Danska hittills. Jag lovar.
Idag låg jag och snoozade från 06:12 till 08:59. Först då lyckades jag kravla mig ur sängens stenhårda grepp och kudden ville äntligen släppa taget. Om man jämför graden av trötthet som jag kände imorse och översätter den till hunger så skulle jag kunna dra i mig ungefär två lådor av Stinas kyckling, Så trött var jag. Och om jag vänder på det så var hungern i klass med att sova 15 timmar i sträck. Eftersom jag var såpass sen så blev det frulle på jobbet vid 10-tiden istället. Jag drog i mig 4 leverpastej-polarbröd (den lilla runda varianten), en halvliter yoghurt med banan och flingor. Ändå var jag hungrig en kvart senare men jag höll mig ända till halvett innan jag gick upp och käkade lunch på restaurangen i huset där vi har kontoret. En kyckling med ris senare så höll jag åtminstone i nån timme innan hungern satte in igen. Jag hade en banan och en apelsin över men det var mest för att reta magen innan träningen.
Så lite lättretlig och jobbtrött i huvudet kom jag till träningen vid sex. Men det var inte bara jag som kände mig sådan idag. Vi hade en grinig träning idag. Det var tungt helt enkelt och jag kände mig lika svårstartad som en gammal Volvo Amazon utan motor. På tvåmålet mot slutet fick jag dessutom en boll rätt i ögat och segade ner på golvet. Bollen studsade på mitt skaft ungefär samtidigt som jag tittade ner och jag hann inte ens blunda innan bollen satt rakt på ögat. Kanske tur att jag har linser, för den skyddade nog lite. Jag fick klivit av banan och såg knappt nånting på ett tag. Sen kändes det som att det var klart väder och utsikt till Vinga i vänster öga samtidigt som det var snortät dimma och inte ens en halvmeters sikt med högerögat. Jag försökte lira på men jag tappade längdkänslan och splitvision, om jag nu nånsin haft det, kunde mer liknas vid konfotboll, om ni lirat det nån gång. Ni vet när ni springer med en kona över ansiktet och du får bara titta ut genom den lilla öppningen längst ut på konan. Dimman börjar lätta nu och det känns ändå rätt hyfsat.
Idag blev det middag på Pasta Plus... nu är jag där igen. Jobbmöte och vad kan väl vara bättre än att ta det över en pasta? Repris på förrätten från i söndags, dvs en bruschetta Rustica. Sen en Arrabbiata. Stark, smakrik tomatsås när den är som bäst. Och NU är jag mätt på riktigt!
På vägen hem från träningen (med ett klart öga) kunde jag ändå se något som störde mig rätt hyfsat. Jag hamnade bakom en bil på motorvägen och den ligger i 100. Inte så konstigt säger ni? Nej, visst, det är 110-väg och många kör lite under hastigheten, jag säger inget om det. Jag körde om för jag låg i 120. Men när vägen går över till 90 strax därefter och jag släpper på gasen ner till 100 så kommer samma bil glidande förbi i 110. Ytterligare lite längre fram blir vägen 70 och jag släpper ytterligare på gasen och sjunker sakta ner mot 75 - 80 men redan nämnda bil bara drar iväg. Troligtvis runt 95 - 100. Vad f-n händer? Har den här människan bara ett läge på gasen? Är föraren så där härligt tankspridd och sitter i kavaj och pyjamasbyxor utan att han/hon märkt det? Efter att jag kommit av leden så får jag en ny bil framför mig vid rödljuset på S:t Sigfrids plan. Då får jag nästa typ framför mig. Den bäst-jag-kör-i-30-så-att-jag-inte-missar-något-men-missar-ändå-typen. Jag trodde först när bilen segade igång och accelererade upp till 20 på så där tre-fyra sekunder att han letade efter något. Hur han skulle köra eller så, men ack vad jag bedrog mig. Några sekunder senare var han uppe i 30 och fortsatte in på Danska vägen och jag förbannade mig själv för att inte ha lagt mig i innerfilen i rondellen och bromsat mig förbi. Trots att bilen flög fram i 30 så missade den att stanna för tjejen som tagit ett steg in på övergångsstället. Bilen bara fortsatte i samma härliga tempo. Det var en volvo kombi förresten, WRJ 148, om jag minns rätt, och tjejen på övergångsstället fick nästan hoppa tillbaks. Jag stannade naturligtvis och släppte över henne. Sen 10 meter längre fram så var jag ikapp Volvon igen och låg bakom upp till kyrkan ungefär innan den gjorde en vänstersväng och lämnade fri lejd. De långsammaste 300 metrarna på Danska hittills. Jag lovar.
Kommentarer
Postat av: Jonas Persson
Bra!
Trackback