Solo på biografen

Jag och Erika var på Bergakungen och tittade på Vince Vaughn häromdagen. Vi satt längst bak i salongen. Ni vet, där det finns lite extra benutrymme. Känns alltid fint att slippa sitta med Västtrafikknän hela rullen. Det var idel par som satt bredvis oss men nån minut innan filmen började, så trillade en ensam kille in. Han var stor, reslig och hade mustasch.

Varningsklockorna började ringa redan där.

Han hade en ryggsäck modell större, som han höll i knät så fort han kommit på plats. Ur ryggsäcken plockade han sen upp en aldrig sinande ström av godis. Det var chipspåsar, smågodispåsar och dricka. Han var dessutom innehavare av ett antal prasselljudsrekord. Jag var mäkta imponerad över hur en liten smågodispåse kunde göra så höga ljud. Han hade inte riktigt den där taktkänslan heller utan han grävde efter en godis så länge att jag började undra om han faktiskt skämtade.

Sen skrattade han på fel ställen heeela tiden.

Jag kan tycka att det är ok att gå på bio själv. Jag har bara testat det en gång dock. Men man går ju in i filmen på ett helt annat sätt. Jag tittade på tredje delen av Sagan om ringen. Alla hade sett den och jag var nyss hemflyttad från Italien och inte haft chansen att se den på bio.

Mannen med mustaschen var ju rätt stor. Så när jag tog min drickaflaska ur stället på biostolen, så placerade han sin arm direkt över armstödet och drickahållaren. Sen släppte han aldrig taget. Typiskt! På svenskt manér, så gjorde jag inga anspråk på att ställa tillbaka drickan, utan drack upp den och släppte den på golvet.

Sen satt jag och störde mig på att han prompt skulle vika ihop sin papperspåse när godiset var slut... i ungefär en minut. Prasslet tog aldrig slut.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback