En Ulf i fårakläder
Försöker komma på nåt roligt att skriva och kom på att jag har utlovat en berättelse om en liten skidtripp till Sälen. Det sjukaste som någonsin hänt mig faktiskt.
Så här var det... Vi var några grabbar som som hamnade på en fest ute i Partille. Det var en tjej som lirade volleyboll i elitserielaget Mandator (laget hette så) som hade festen. Det var en massa klasskompisar som kom på den där festen. Idrottslärare skulle de bli allihop. Det kom fram att de skulle åka skidor och skulle hyra en stor stuga i Lindvallen men hade platser över. Sagt och gjort, vi hakade på. Jag och två kompisar plus två tjejkompisar. Alltså fem stycken som inte tillhörde de idrottslärarstuderande. Sammanlagt måste vi vart minst 15 stycken. Minnet sviker lite där. Kul att komma upp och få träffa lite nytt folk ändå. Det tog en liten stund innan de två gängen började beblandas... som vanligt. Det var artigt och belevat i början innan festen satte igång. Det är ju Sälen trots allt.
Reichen, som var en kompis som var med, satte ribban ganska omgående. Kommer inte ihåg om det var första kvällen eller andra som några satt uppe länge länge och tjötade och festade medans ett rum (vi kallar det för det tråkiga rummet) ville sova. De skulle upp och ut i skidspåren tidigt nästa morgon. Då tog Erik helt sonika mod till sig. Grabbade tag i en kudde och släntrade bort till dörren till det "tråkiga" rummet och knackade lite lätt på dörren, öppnade den helt sonika och hivade iväg kudden allt vad han orkade rakt in i rummet och som det visade sig rätt i planeten på en stackars tjej som just tittade upp nyfiket. Men det märkte nog inte vår käre herr Reichenberg eftersom han redan stängt dörren och vänt sig om med ett nöjt leende och börjat sin väg tillbaks till bordet där hans drink stog.
Det är så man får ihop gruppen. Lasse Lagerbäck borde hyra in Reichen som stämningskonsult för dyra pengar. Nu kanske jag överdriver något men det blir ju så mycket roligare då... fast nä, jag tror faktiskt inte det. Själv togs jag för den lugna typen, som vanligt.
Det var lite tryckt stämning i tråkiga rummet efter det och på något sätt så fick vi klart för oss att vi inte var populära. Men vi kunde inte bry oss mindre för några i det här gänget, de flesta faktiskt, var på helt samma nivå som oss och hade skitkul. Reichenberg hittade en flickvän efter den här resan och jag datade en annan av tjejerna ett kort tag men det är en annan historia.
Det var en normal förfest och käk i vår stuga (som jag inte kommer ihåg exakt var den låg) och en av tjejerna körde in oss till nåt uteställe och vi drack upp färdkosten innan vi äntrade lokalen. Där var det fortsatt fest och vi drack drinkar och röjde på dansgolvet. Men alla kvällar har ett slut. Även om mitt slut skulle ta lite längre än vad jag först hade räknat med. Jag tror att klockan var en bit 02:00, misstänker att stället faktiskt stängde då och jag var grymt hungrig och trött. Men mat var jag tvungen att få och jag lyckades få med mig några till ett pizzahak. En kvart ägnades i kön och när det är bara en kille framför mig i kön så börjar den här kvällen att bli nåt helt annat än förväntat.
Helt plötsligt och väldigt oväntat så vänder sig killen om som står framför mig och skriker åt mig. Han påstår att jag har tagit hans kreditkort. Jag stog och drömde om quattro stagione och det tog en stund innan jag ens fattade att det var mig han skrek på. Men snart gick det upp för mig och jag började inse att han beskyllde lilla mig för att ha snott hans visakort. Jag tyckte han hade tagit en och annan tequila rose för mycket och försökte på bästa diplomat-manér förklara att jag har minsann inte tagit nåt kort. Jag gick till och med så långt att jag började känna i fickorna och säga att nej, du tror fel. Men killen stog på sig och han vart riktigt förbannad och med gråten i halsen så sa han att han skulle ringa polisen. Det fick mig att känna i fickorna en extra gång men inget kort och jag sa: -"Visst, ring du polisen, jag har fan inte tatt ditt jävla kort". Nu började hungern och tröttheten att göra sig påmind och när killen ställer sig och håller fast mig mot disken så börjar jag nästan inte tro det är sant. Jag försöker säga att jag går ingenstans, du behöver inte hålla i mig. Men han vägrade att släppa mig. Sådär stog vi en stund innan luttrade poliser kommer in i Pizza-lokalen. Jag tänker för mig själv: vilken looser. Tror han verkligen på det här själv?
Det var en kvinnlig och en manlig polis som äntrade lokalen. De frågade vad som hade hänt och bad mig följa med en trappa upp. Jag lommade men upp och tänkte för mig själv att det här är ju inte sant. Det första de säger till mig är att jag skall tömma mina fickor. Jag sticker ner handen i första fickan (som jag redan känt i sju - åtta gånger) och där känns någonting. Jag drar upp handen igen och där ser jag ett visa-kort. Det är inte mitt. Nu börjar jag rodna och får ur mig nåt i stil med...: -"Men... det här är inte mitt...." Jag trodde inte mina ögon. Tusen tankar hann gå genom mitt huvud. Hur fan kom det dit? Hur kunde jag inte hitta det när jag gick igenom mina fickor? Är det bra att ha i cv:n att man har åkt dit för att sno ett visakort? Kan jag hamna i finkan för det här? Poliserna måste ha sett skräcken och den ärliga ångesten och mina oförstående osammanhängande förklaringar om att jag inte hade tagit det med flit. Visst låter det trovärdigt? Jag räknade med att få åka med dem i deras bil men de skrev upp mitt namn och sen har jag inte hört något mer om det där. De avskrev det väl som en vanlig nyårsnatt-händelse antagligen. Och killen fick ju sitt kort.
Något skakig tog jag mig ned för trappan och ut i friheten. Men det hade dragit ut på tiden och ingen av kompisarna var kvar så jag stog själv på en parkering med en gatuadress på fickan men utan nån aning om vart den låg. I ren desperation så frågade jag en grupp med människor som var på väg mot en bil om jag kunde få skjuts. De visste inte vart gatan låg men jag sa att jag säger till när jag skall av det är lugnt. Hur fan jag nu kunde göra det? ...jag hade sådär koll på vart jag bodde och vart de skulle. Det tog en halv låt eller typ 600 meter innan jag somnade mot bilrutan och jag vaknade till av ett ryck och tittade ut. Vita landskap, nåt enstaka hus och helt plötsligt får jag syn på en vägskyllt. Malung 26 km. Helvete, tänkte jag för mig själv. Jag visste inte var jag bodde exakt men det här var riktigt långt åt fel håll. Jag fick ur mig att jag kan hoppa av till chauffören som släppte mig på en uppfart till ett hus. Jag började tänka för mig själv, hur långt har jag åkt fel? Hur tar jag mig hem härifrån. Jag började gå tillbaka och slängde upp tummen varje gång en bil närmade sig. Som tur var så gick det inte mer än en kvart innan en bil stannade och jag fick åka med hela vägen till Sälenrondellen. Det var en bit...
Vid det laget så var min desperation om möjligt ännu större och jag fortsatte att gå/jogga tillbaks och fick nästan direkt stopp på en ny bil. En ung kille som visste vart vägen låg. Jag sa till honom att du får 500 spänn om du kör mig hem. Jag hade kunnat ge han mycket mer än så men han nöjde sig med det. Troligtvis de enklaste pengarna han nånsin har tjänat. Till slut så rullade han in på för mig känd mark. Jag kände igen stugområdet och det var en av de bästa känslorna jag haft nånsin. Jag hade i och för sig inga pengar på mig men jag hade lovat att jag skulle betala honom när vi kommit fram. Så jag sprang in i stugan och började leta pengar i vårt rum. Mina kompisar undrade vart i h-vete jag hade varit men jag drog inte historien förrän jag hittat pengar att pröjsa den hyggliga killen med. En nyår som jag aldrig kommer glömma hade äntligen tagit slut. En helt sjuk Sälenkväll var till ända. Alla i stugan var lätt chockade när jag drog hela historien dagen efter. Jag hade ju ansetts vara den lugna, städade typen... (Och det är jag ju normalt)
Där ser man... Ulf förresten, det är ingen felstavning. Jag heter Ulf i andranamn...