Julstressen - Är den verkligen värd att genomlida?

Första julen med två småbarn och först nu kommer förståelsen för andra kompisar som "försvunnit från radarn" när de fått barn. Innan förstod man inte att det kunde vara så svårt att komma ifrån för en enkel fika. Vadå, det är väl bara att ta med ungarna?!?

Jo tjenare. Det man inte hade koll på då var att det krävdes planering för att komma loss på en fika. Vi snackar minst 24 timmars förberedelser, så ungarna är lagom trötta, rätt i timingen med mat, påklädda och nybytta. Sen kan man  åka på fika och få sitta ner i ca: 20 sek. För det är så lång tid det tar innan äldsta tjejen tröttnar på att sitta still och fika.

Så är det värt de där 20 sekundernas lugn med 24 timmars stress? Kanske svaret ligger i hur många gånger jag varit och fikat senaste året.

Visst, vi är ju två om det och man kan dra iväg en åt gången och fika med polare. Det är ju helt lugnt såklart, men nån gång vill man ju klara av ungarna själv och ändå ha ett socialt liv.

Som tur är finns det andra i samma situation och det är liksom enklare att umgås med fler barn och deras föräldrar. Då håller ju ungarna sig upptagna med varandra... i mer än 20 sek.

Jag pratade med min älskade sambo igår om att det man saknar mest från tiden utan barn. Är just det där med att trilla ner på stan och ta en fika. Bara sitta ner någon timma och småprata. Det finns bara inte längre. Men fikaproblemet är ju nåt man kan leva med, med två helt underbara småtöser att krama om.



Och det är helt ok att ibland tänka "GÅ OCH LÄGG DIG UNGJÄVEL" för sig själv. Det är helt normalt. Tror jag.

Jag har alltid gillat julen. Har aldrig känt mig stressad för det och älskat att gå ner på stan och julhandla. Jag levde efter devisen en klapp till någon av mina nära & kära, en klapp till mig själv. Jag köpte inte julklappar till så himla många, så det funkade rätt bra att efterleva min devis. Men det bästa av allt var att i lugn och ro handla nån klapp och sen sätta sig ner och fika och titta på alla stressade människor med paniken i ögonen och nära till tårarna. Det gav mig ett härligt lugn. Lite sadistiskt kanske men ändå. Det är så jag funkar...

Nu är det som sagt lite skillnad. Genomled det som alla småbarnsföräldrar bävar igår. Storhandling mat och en mycket trött Bella med tålamod som en... som en... som en tvååring. Man lirkar, man mutar, man försöker alla knep för att hålla henne igång. Jag lät henne klättra på kundvagnen som samtidigt är en bil. Slutade med att hon klättrade upp på taket, halkade och stöp i det inte så mjuka betonggolvet. STORTJUUUUUT! Mamma var och hämtade andra varor, jag hade Bianca i vagnen samtidigt och försökte trösta så gott det gick. Till slut la sig lugnet. Men den stressen man känner. Den stressen!

Ok, så kolan skall fixas, julmusten skall inhandlas, skinkan skall griljeras, paket skall slås in, granen skall hämtas, sågas till för att få plats i den förbannade julgransfoten, hemmet skall städas, bilen skall servas. Det tar aldrig slut. Och allt detta för att sitta en dag med nära och kära och ha det mysigt. Det här är inte fika-förberedelser vi snackar längre. Vi pratar veckor av förberedelse. Jag tror helt ärligt att Sveriges medelhälsa sänks åtminstone 20 - 30 procent under dessa dagar som leder fram till julafton. Är det värt det?

JA, det är väl självklart. Hemligheten är väl att vända stressen till att se på det med optimism och låta saker och ting hända som de gör. Då kan vi alla få en fröjdefull jul eller hur!

Så, mina vänner, jag och tjejerna önskar er alla en riktigt god jul & ett gott nytt år!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback