Hata väntrum
Först satt jag 6,5 timmar på ögonakuten på Mölndals sjukhus. Det följdes upp med 5 timmar på gynakuten idag. Jag kan bara konstatera att det finns nära på ingenting som kan mäta sig med hur tråkigt det är att sitta på ett väntrum eller som idag, i en sjukhuskorridor.
I tisdags var jag hos min optiker igen. Jag har haft lite problem med linserna, och fått gå med glasögon de senaste tre veckorna. Jag har haft lite rester av en infektion på ögat och de vill inte försvinna, så jag fick en remiss till Mölndal.
Jag vet inte varför, jag brukar ladda upp med böcker, musik och annat, men den här gången så trodde jag i min enfald att det skulle gå snabbt. Ja tjenare...
Först blev man inskriven efter en sån där uppvärmningsväntan på en kvart - tjugo minuter. Då hann jag avverka Metro och var vid ganska gott mod. Sen fick man säga hur gammal man var (läs: ange personnr), och det kostade 200 spänn. A bargain! Jag frågade samtidigt om det var mycket folk i kö och frågade förhoppningsfullt: Kan det ta två timmar eller? Ja, nåt sånt trodde den helt ointresserade tjejen i kassan. Gott, tänkte jag. Två timmar är väl ändå ok. Efter två timmar, så hade jag läst om Metro, mer noggrant denna gången. Dessutom hade jag bläddrat igenom ett magasin om modellflygplan men hållt mig borta från det tre månader gamla FEMINA-numret. Någon stolthet har man ju...
Efter de två timmarna, så stängde tydligen avdelningen och en sjuksköterska ropade till sig alla i väntrummet. Vi blev flyttade två våningar upp till en kvällsavdelning. Där fortsatte väntan. Ett golfmagasin senare så började jag misströsta och till slut gav jag upp. FEMINA och ett annat dammagasin avverkades. Med viss panik i ögonen, men ändå. Alla i väntrummet såg mer och mer uppgivna ut. Vi var inte så många men varje besök tog ungefär en timma. Ingen fattade hur det kunde ta så lång tid.
Till slut så frågade jag hur jag låg till på listan och fick veta att jag hade fyra framför mig. Då drog jag och käkade snabbt. Sen var det tillbaks till väntrummet och med inga magasin kvar att läsa, så blev det till att stirra på telefonen som satt uppsatt mitt emot där jag satt. På den gula lappen som satt under stod det: För färdtjänst, lyft luren och invänta svar.
Jag satt dessutom och tittade på den fina sjukhuskonsten, som satt uppe på väggarna. Alltid något intetsägande landskap eller några konstiga kuber i grupp. Denna gång var det landskapet...
När jag sedan äntligen ropats upp, så var mitt humör på en så låg nivå att jag var beredd på att kliva fram till läkaren, skalla honom över näsbenet och ropa: -Åk och sätt dig på akuten själv, nu har du en anledning
Men nej, det är klart jag inte gjorde så. Men man blir lite lätt trött när det går sååå långsamt och så märker man hur personalen inte gör det minsta för att skynda på något. Jag vet att det är deras vardag och de inte kan skynda på någonting. Då skulle de stressa ihjäl, men det är stressande för oss patienter. Håll med om det. Ingens fel men ändå en faktor. Varför kan inte sjukhusen göra som de privata sjukhusen, och införa ett kösystem som säger till när det är 20 minuter kvar och där man kan skriva in sig på nätet? Jag betalar gladeligen mer i skatt om det här utlovas. Fatta hur många timmar som sitts bort på väntrummen på våra sjukhus. Vilken bortkastad tid...
Ja, in kom jag till slut och den tyskbrytande läkaren (varför bryter ALLTID läkaren på något språk?) hälsade, tittade i ögonen och ordinerade en salva. Det tog väl 25 minuter. Jag drog ner snittet på behandlingstiden kraftigt och jag kunde äntligen åka därifrån.
Så idag var det dags igen. Jag följde med flickvännen till Sahlgrenska. Den här gången tänkte jag inte göra om misstaget att inte ha med mig något. Två böcker, en iPod och macen åkte med. De fem timmarna vi satt och väntade, gick betydlgt snabbare än på Mölndal. Men med 6,5 timmar i färskt minne så vred jag på mig bara vid anblicken av sjukhuskorridoren.
Inget av besöken gav några dåliga besked för övrigt vilket ju var bra. Om nu någon undrar.
I tisdags var jag hos min optiker igen. Jag har haft lite problem med linserna, och fått gå med glasögon de senaste tre veckorna. Jag har haft lite rester av en infektion på ögat och de vill inte försvinna, så jag fick en remiss till Mölndal.
Jag vet inte varför, jag brukar ladda upp med böcker, musik och annat, men den här gången så trodde jag i min enfald att det skulle gå snabbt. Ja tjenare...
Först blev man inskriven efter en sån där uppvärmningsväntan på en kvart - tjugo minuter. Då hann jag avverka Metro och var vid ganska gott mod. Sen fick man säga hur gammal man var (läs: ange personnr), och det kostade 200 spänn. A bargain! Jag frågade samtidigt om det var mycket folk i kö och frågade förhoppningsfullt: Kan det ta två timmar eller? Ja, nåt sånt trodde den helt ointresserade tjejen i kassan. Gott, tänkte jag. Två timmar är väl ändå ok. Efter två timmar, så hade jag läst om Metro, mer noggrant denna gången. Dessutom hade jag bläddrat igenom ett magasin om modellflygplan men hållt mig borta från det tre månader gamla FEMINA-numret. Någon stolthet har man ju...
Efter de två timmarna, så stängde tydligen avdelningen och en sjuksköterska ropade till sig alla i väntrummet. Vi blev flyttade två våningar upp till en kvällsavdelning. Där fortsatte väntan. Ett golfmagasin senare så började jag misströsta och till slut gav jag upp. FEMINA och ett annat dammagasin avverkades. Med viss panik i ögonen, men ändå. Alla i väntrummet såg mer och mer uppgivna ut. Vi var inte så många men varje besök tog ungefär en timma. Ingen fattade hur det kunde ta så lång tid.
Till slut så frågade jag hur jag låg till på listan och fick veta att jag hade fyra framför mig. Då drog jag och käkade snabbt. Sen var det tillbaks till väntrummet och med inga magasin kvar att läsa, så blev det till att stirra på telefonen som satt uppsatt mitt emot där jag satt. På den gula lappen som satt under stod det: För färdtjänst, lyft luren och invänta svar.
Jag satt dessutom och tittade på den fina sjukhuskonsten, som satt uppe på väggarna. Alltid något intetsägande landskap eller några konstiga kuber i grupp. Denna gång var det landskapet...
När jag sedan äntligen ropats upp, så var mitt humör på en så låg nivå att jag var beredd på att kliva fram till läkaren, skalla honom över näsbenet och ropa: -Åk och sätt dig på akuten själv, nu har du en anledning
Men nej, det är klart jag inte gjorde så. Men man blir lite lätt trött när det går sååå långsamt och så märker man hur personalen inte gör det minsta för att skynda på något. Jag vet att det är deras vardag och de inte kan skynda på någonting. Då skulle de stressa ihjäl, men det är stressande för oss patienter. Håll med om det. Ingens fel men ändå en faktor. Varför kan inte sjukhusen göra som de privata sjukhusen, och införa ett kösystem som säger till när det är 20 minuter kvar och där man kan skriva in sig på nätet? Jag betalar gladeligen mer i skatt om det här utlovas. Fatta hur många timmar som sitts bort på väntrummen på våra sjukhus. Vilken bortkastad tid...
Ja, in kom jag till slut och den tyskbrytande läkaren (varför bryter ALLTID läkaren på något språk?) hälsade, tittade i ögonen och ordinerade en salva. Det tog väl 25 minuter. Jag drog ner snittet på behandlingstiden kraftigt och jag kunde äntligen åka därifrån.
Så idag var det dags igen. Jag följde med flickvännen till Sahlgrenska. Den här gången tänkte jag inte göra om misstaget att inte ha med mig något. Två böcker, en iPod och macen åkte med. De fem timmarna vi satt och väntade, gick betydlgt snabbare än på Mölndal. Men med 6,5 timmar i färskt minne så vred jag på mig bara vid anblicken av sjukhuskorridoren.
Inget av besöken gav några dåliga besked för övrigt vilket ju var bra. Om nu någon undrar.
Kommentarer
Postat av: Koppen
Nästa gång du är i Beverly så bjuder jag på java.
Trackback