Träningsdagbok 2
Efter rivstarten med tre dagar i rad, så blev det ett rivuppehåll. Visserligen en golfrunda dagen efter men sen blev det inte så mycket fysisk aktivitet. Så igår var det äntligen dax att ge sig upp i spåret igen. Reichen gjorde en 'Reichen' och ringde 3 minuter innan vi skulle träffas och sa att han var på väg hem och hämta kläder. Vi vanliga dödliga brukar ringa åtminstone en kvart innan så man kan stanna hemma lite längre men inte Reichen. Han ser till att man är på plats innan han hör av sig. Frågan jag fick av den evige tidsoptimisten denna gången var: -"Har du åkt än?" Han har tydligen missat att jag ALLTID håller tiden.
PT (Jan Andblad) hade ringt halvtimmen innan och avstyrt sitt deltagande. Hans jakande svar någon timme innan var väl ren reflex. Axelsson var krasslig men sa att vi kanske skulle ses i spåret. Och det gjorde vi faktiskt.
Så vad gör man i Skatås när man har 20 minuter över? Jag tänkte att jag tar 2,5:an så länge som uppvärmning. 100 meter in på rundan, så springer jag in i legenden, spanjacken och den ständigt flinande Raffa. Den, enligt honom själv, smått otränade kroppen höll inte längre måttet. Det var annat på den gamla Backadalstiden, kom vi fram till. Jag gjorde ändå Raffa med kompis sällskap. De genade över fotbollsplan och man skulle kunna säga att de sprang innervarv på 2,5:an. Men vi hann ändå prata lite gamla minnen.
Väl i mål, så tog det faktiskt inte många minuter innan Reichen kom springande. Vi kom fram till att 8:an skulle bli lagom. Sagt och gjort. Erik drog upp tempot i vanlig ordning och vi höll rätt hyfsat tempo. Men min baksida mår inte bra av att ligga och trycka på vilket fick mig att känna av låret ganska direkt. Jag försökte springa ekonomiskt men efter 5 km fick jag en lätt känning som gav mig lite skrämselhicka. Då stannade jag upp direkt och släppte Reichen fri i spåret. Sista tre km fick jag halvera farten och bara trippa fram i sakta mak utan att belasta låret. Det tog till slut 41 minuter trots låret. Kändes ganska ok, men det kan man inte säga om mitt upplägg. Jag borde ha lärt mig att inte pressa så hårt. Får skärpa mig där.
Nu behövs det ett gympass snart oxå. Vi får se när PT kommer loss och kan drilla mig i järnflyttar-rummet.
PT (Jan Andblad) hade ringt halvtimmen innan och avstyrt sitt deltagande. Hans jakande svar någon timme innan var väl ren reflex. Axelsson var krasslig men sa att vi kanske skulle ses i spåret. Och det gjorde vi faktiskt.
Så vad gör man i Skatås när man har 20 minuter över? Jag tänkte att jag tar 2,5:an så länge som uppvärmning. 100 meter in på rundan, så springer jag in i legenden, spanjacken och den ständigt flinande Raffa. Den, enligt honom själv, smått otränade kroppen höll inte längre måttet. Det var annat på den gamla Backadalstiden, kom vi fram till. Jag gjorde ändå Raffa med kompis sällskap. De genade över fotbollsplan och man skulle kunna säga att de sprang innervarv på 2,5:an. Men vi hann ändå prata lite gamla minnen.
Väl i mål, så tog det faktiskt inte många minuter innan Reichen kom springande. Vi kom fram till att 8:an skulle bli lagom. Sagt och gjort. Erik drog upp tempot i vanlig ordning och vi höll rätt hyfsat tempo. Men min baksida mår inte bra av att ligga och trycka på vilket fick mig att känna av låret ganska direkt. Jag försökte springa ekonomiskt men efter 5 km fick jag en lätt känning som gav mig lite skrämselhicka. Då stannade jag upp direkt och släppte Reichen fri i spåret. Sista tre km fick jag halvera farten och bara trippa fram i sakta mak utan att belasta låret. Det tog till slut 41 minuter trots låret. Kändes ganska ok, men det kan man inte säga om mitt upplägg. Jag borde ha lärt mig att inte pressa så hårt. Får skärpa mig där.
Nu behövs det ett gympass snart oxå. Vi får se när PT kommer loss och kan drilla mig i järnflyttar-rummet.
Kommentarer
Trackback