Zellén zkriver

Sen torsdagsträning igår och den gick allt annat än bra. Huvudet var inte med, träningsvärken i låren satt som en kanyl i stortån. Jag kunde knappt sätta mig ner utan att luta mig mot nånting och hasa ner på plats med nästan raka ben. Ålderdom? dåligt tränad? Nä, svaret stavas U-T-F-A-L-L-S-S-T-E-G. Alla som gjort dem vet vad jag pratar om.

Jag var vägen om Galleri Ferm och köpte tavlor till jobbet med några kollegor. Sen hann jag hem i fem minuter och känna lite panikångest över att det var helt tomt hemma innan jag åkte ner på stan igen och sammanstrålade med min kompis från Stockholm. Vi pratade relationsproblem och uppdaterade varandra vad som hänt sen vi sågs i somras över en öl och en kaffe. (Han en öl, jag en kaffe). Sen släppte jag av honom på hotellet och körde ut till Mölnlycke för träning. Benen var som sagt inte med men de var ändå bättre än huvudet. Hade haft en tung dag och det är märkligt vad man blir "off" av att tänka mycket. Det tär på en. När jag hade tränat klart hade jag fått sms. Min f.d. flickvän skulle sova hos sin syrra. Jag satte mig i bilen och styrde hemåt livrädd för en stor och tom lägenhet. Det kändes hemskt att kliva in. När jag satte nyckeln i låset började tårarna rinna.... Det var bara att packa upp träningsväskan och försöka samla sig. Satt och stirrade i tv:n utan att se. Gick och la mig klarvaken vid 1-tiden men lyckades nog somna rätt fort ändå. Jag tittade inte åt andra sidan sängen... jag vågade inte.

Är inne i en riktig depp-period nu. Inte så konstigt kanske... Beslöt mig igår för att jag skulle traska till jobbet idag. Proppade öronen fulla med Coffee Lounge-musik och släpade mig till jobbet. Tänkte ta en kopp kaffe på vägen, unna mig något för att få tankarna på nåt annat. Det kändes som en bra idé ända tills jag gick förbi Condeco på avenyn. I stor text på deras fönster stog det "We want happy people". Jag kunde nästan småle men det räckte nog inte för att kvalificera sig. Jag gav upp den där koppen och traskade vidare mot jobbet.

Nu sitter jag och är orolig för att sitta hemma själv ikväll. Jag måste packa för morgondagens bröllop i Sölvesborg men det tar ju 10 minuter. Sen har jag en hel kväll helt tom. Jag känner redan panikångesten komma krypande.... Får fundera ut något under dagen, ringa några kompisar och fråga om de vill leka med mig.

Ett ord poppar upp i huvudet hela tiden den här dagen. Tycker det sammanfattar det mesta för tillfället. Vilket ord? MISÄR!