Zellén zkriver

Jag var hemma hos en kompis som fyllde 35 i lördags och jag skippar festen som var bra och berättar istället om hemfärden. Runt tretiden så satte jag och tjejen oss på 4:ans spårvagn för att åka hem. Vi hoppade på vid Nya Varvet och åkte i sakta mak genom majorna mot centralen. Strax efter att vi satt oss kunde jag inte undvika att börja tjuvlyssna på de bakomvarande personerna. Jag tittade aldrig bakåt för att se hur de såg ut men det var en av de djupaste diskussioner jag nånsin hört och då inte bara på en spårvagn.

Killen som pratade med en Bengt Magnusson-mörk röst bara malde och malde på med klyschor om hur seriös han var och att han minsann hade gjort både det ena och det andra. Tjejen svarade med att hon så sent som i höstas hade försökt ta livet av sig och att hon var så trött på att det alltid var så stressigt i livet. Alltid stress stress stress. Så där höll det på och det kändes som Svante Grundberg hade inte gjort det bättre själv. Jag och tjejen bara tittade på varandra och undrade hur mycket rödvin som hade konsumerats där.

Efter all seriositet så var det en befrielse när vi äntrade piercingens och svartrockarnas heliga land: nämligen Järntorget. Av de tjugotalet människor som ramlade på vagnen så hade alla, verkligen alla, som jag såg piercing i antingen näsan eller ögonbrynet. 15 var svartklädda. Lite sjukt faktiskt, för det såg ut som de hade varit på samma fest eller nåt. I sätena bredvis oss så satte sig en tjej innerst och en kille som var så där skönt engelskt huliganfull. Han var uppretad, det syntes helt klart. Han mumlade saker för sig själv och drämde näven i plåten framför lite då och då för att förstärka det budskap han försökte få fram till tjejen. Det gick nog inget vidare. 

Framför oss stående stog två tjejer och en kille. De ene av tjejerna stog med en ryggsäck på sig och såg glad ut. De pratade om lite allt möjligt. Killen, som var runt 40 kanske, hade en skinnjacka modell ICA Maxi på sig och hade uppenbara problem att hålla huvudet still. Det vajade fram och tillbaks och man kunde riktigt se att när han tänkte något så tappade han fokus på balansen och huvudet började vaja till lite till. Han stog ändå och lyssnade och försökte delta i samtalet och han vände sig lite då och då och log mot tjejerna, vilket fick till följd att fokus tappades och huvudet vajade ännu mer.... Men han fick inte fram några ord utan nöjde sig med att följa med i samtalet.

Vi hoppade av på centralen och jag förundrades över vilka härliga människor jag delar stad med. Måste säga att det är något av det roligaste att titta och lyssna på människor och jag slutar aldrig att förvånas över hur olika vi är. Ibland önskar man att man hade en kamera med sig... Får väl bli nästa spårvagnstur.