På bristningsgränsen

Var uppe och fick  behandling hos min personliga sjukgymnast. Nu tror jag inte Janne håller med men det känns som jag inte gör något annat än får behandlingar av honom... Han hade tittat i journalen och konstaterat att det var inte samma lår som brustit den här gången. Det innebär att den här säsongen har innehållit en bristning i höger baksida, en bristing i vänster vad, en bristning i höger hålfot och en bristning i vänster baksida.

Igår blev det ultraljud och massage och sen skickades jag ut i spåret uppe i Skatås. Jag fick inte springa mer än 2, 5 km men det gjorde inget. De sista metrarna fick jag ändå gå för då kände jag av muskeln och jag vågade inte jogga mer. Det är långt kvar till jag kan börja löpa. Har kört mitt träningsprogram här på jobbet. Måste se rätt löjligt ut när jag står med mitt gummiband och drar benet fram och tillbaks framför datorn...

Längtar till nästa vecka. Då får jag springa 5:an igen. 2,5:an känns som att man knappt värmer upp. Lite frustrerande faktiskt att inte kunna springa på. Men snart börjar väl försäsongen så då får jag ju springa hur mycket som helst.

lägger ut nästa del från Italien... del 13 varsågoda!

******          ***********                '**********          *********               '**********         **********        ***********

På en tvåveckors period har det hunnit hända en hel del. Jag har blivit avregistrerad ur folkbokföringen där hemma och anses nu vara utvandrare. Och här nere är jag invandrare. Sono immigrato. Rent tekniskt är jag väl numer italiensk medborgare. Jag var iväg till ministero delle finanze (finans departementet) den 3:e maj. Klockan 10.00 äntrade jag denna ståtliga byggnad efter att bara ha frågat efter vägen en enda gång. Jag var lite pirrig för jag skulle ju trots allt få ett nytt personnummer eller taxeringsnummer kanske man skall kalla det. Jag tog en nummerlapp från maskinen som hade 10 olika knappar. Knapp 4 – 6 var för code fiscale som var det jag skulle fixa. Jag tryckte på 6:an och mitt nummer blev nåt på 530. En snabb blick på tavlan på väggen visade att det var nånstans på 240. Jag slog mig ner eftersom jag inte vågade lämna lokalen ifall det skulle gå snabbt. Det visade sig att jag skulle hunnit flyga till Sverige eller åkt en tredjedels vasalopp (i min takt) innan det blev min tur. Jag hade kunnat lyssna på Clint Eastwood med Gorillaz 40.51 gånger vilket i och för sig inte hade varit helt fel. Jag hade kunnat göra i stort sett vad som helst, ingenting hade varit mer fel än att sitta där jag gjorde. Efter ungefär en och en halv timmas väntan slår sig en färgad kille ner bredvid mig. Han ler mot mig och frågar nåt på italienska. Jag förklarar att jag inte pratar italienska så han växlar snabbt till engelska. Det visar sig att killen heter Bennie och kommer från Eritrea. Han hade jobbat i Milano i nästan ett år och kom från saudi arabien där han hade jobbat tidigare. Han hade en kusin som bodde i Stockholm. Det blev en trevlig pratstund mellan Peter från Götet och Bennie från Eritrea. Bennie hjälpte mig dessutom med att fylla i papprena rätt. Sen blev det Bennies tur och vi skiljdes åt med ett piacere och goodbye. 

Detta gjorde väntan kortare men när det gått lite över 3 timmar så växlade numret från 496 till 200. Då blev jag något snopen och försökte fråga en tanta bakom disken om vad som hade hänt. Hon pratade naturligtvis inte engelska och till slut så gick hon fram till lappmaskinen och tryckte ut ett nytt nummer och stoppade i min hand. 273 stod det på den och jag höll på att börja gråta. Italien var inte vatten värt och jag längtade tillbaka till den gamla goda tiden när man bara behövde sitta i 2,5 timmar på CSN. En timma senare så slog äntligen numret om till 273 och jag gick fram till kassan. Fram med pappret och mitt pass. Bakom kassan satt en gubbe som var oerhört lik the bad guy i Dödligt vapen 2. Den sydafrikanska krugerrand smugglaren. Enda skillnaden var att denna liraren var lika manlig som Victoria Silvstedt. Med en röst som Michael Jackson förklarade han för mig att jag behövde en fotostatkopia på passet och han skickade ner mig till en tobakskiosk på andra sidan gatan. Men det gick snabbt att fixa och några minuter senare lämnade jag (förhoppningsvis för sista gången i mitt liv) ministero della finanze med mitt nya italienska personnummer. Belissimo!

Jag var på fotboll igen. Den här gången tänkte jag att jag skulle kolla in lokalkonkurrenterna Inter som denna söndagen mötte Atalanta. Lite av derbykänsla då Bergamo (Atalantas hemstad) bara ligger ett par mil norrut. Matchen var riktigt bra. Tyvärr kom jag inte in på arenan förrän 10 minuter in på matchen och lyckades därför missa två mål men matchen var såpass bra så det gjorde inget. När det var nån minut kvar av matchen började Inter-klacken att göra mönster på läktaren. En stor tom cirkel bildades. Det såg väldigt konstigt ut men när jag tittade närmare så stod det en vespa mitt i denna tomma cirkel. Nån hade dessutom lagt nån slags fackla under i hopp om att fixa en riktig smällkaramell. Det lyckade inte men dom hivade ner vespan en sektion. Ni kanske såg det på sporten. Måste säga att det är starkt att smuggla in en vespa på läktaren. Nån kille måste ha en ENORM innerficka och några vakter måste vara oerhört närsynta. Det bär emot att gå och kolla på Inter men jag ville som sagt kolla läget inför den stora matchen här i Milano. Inter – Milan som går på fredag. 

Jag var på min andra innebandyträning. Det har blivit en hel svenskkoloni. Sen tidigare spelade det en svensk här nere. Jag tog med mig mina två kollegor och så var vi 4. Skönt när man kan ropa jag är fri. Vi mixade lagen efter ett tag för att jämna ut spelet lite och då var jag tvungen att gå ner bakom mål varje gång jag ville ha bollen eftersom den enda termen jag kan är dietro. Dietro betyder bakom. Men innebandy är inte riktigt samma sak med en klubba vars skaft är lika flexibelt som Amber Lynn. När det dessutom saknas en linda så är klubban lika svår att hålla kvar i nävarna som en deciliter vatten. Jag längtar efter mina egna klubbor som jag får ner nästa helg.

Det är val här nere om nån vecka och jag såg en del av en debatt på tv. Det var några politiker och en programledare och den obligatoriska publiken men dock inga halvnakna brudar i bakgrunden. Varför jag ändå fastnade kvar i denna diskussion om kvinnliga politiker berodde på att på en av stolarna satt Cicciolina. Ni kommer väl ihåg den donnan? Hon hade åldrats en del, det syntes på händerna. Hennes mun hade blivit ungefär 2 centimeter bredare tack vare hennes senaste ingrepp. Ansiktet var så spänt över hennes stackars käk och kindben så jag tror vilken seglare som helst skulle uppskatta det vältrimmade ansiktet. Inget fladder i seglen där inte.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback