Löning!
Så kom den äntligen... dagen med stort D. Löning. Alltid lika efterlängtad av nån konstig anledning. Ibland tror jag man lever livet efter den 25:e. Knäppt men så är det nog. Har haft en rejäl sparmånad i februari och levt riktigt snålt. Behövligt kan jag tillägga!
Jag har nu helt kopplat bort innebandyn. Efter att ha dragit upp lårskadan igen så har jag helt släppt tron på att komma tillbaka i år. Så nu får jag sikta in mig på att komma tillbaks till försäsongsträningen istället. Jag kan fortfarande inte springa vilket är lite frustrerande. Träning är ju något som rensar tankar och som får en att må bra. Måste ju bli hel till Bk Botta Matts säsong oxå. Korplaget i fotboll som består av en massa avdankade innebandygubbar uppblandat med annat löst folk. Inte för att tanken på fotboll i snöyran direkt dykt upp men ändå...
Skall in på möte nu så jag ger er ytterligare en tillbakablick från sommaren 2001...
******** *********** '*********** ******************
Från via Lodovico Il Moro 159 till Peppes Bodega.
Här kommer åter en hälsning från Milano. Det var ett tag sen sist men serierna börjar om mindre än en månad och innebandysäsongen börjar allt mer komma igång.
Nyligen hemkommen från semestern i Svedala har fått mig att inse att jag har fått ett helt nytt perspektiv till mitt gamla hemland. Även om semestern bara varade två veckor så hann jag märka en stor skillnad från hur jag har upplevt det förut. Helt plötsligt så förstod jag varför alla utlänningar stirrar på alla blonda svenskar. Det kändes verkligen som att 90 % var blonda. Och då pratar vi inte italienskt blond som rör sig nånstans mellan taskigt ljusbrun och det där smutsiga gula som vått uttorkat gräs. Nej vi pratar helylle blond, Emil i Lönneberga-blond, vita stenen-blond eller Wilma i Skärgårdsdoktorn-blond. Jag har alltid tittat snett på alla turister som vänt sig om efter alla blonda skönheter vi har där hemma. Har dom inte egna brudar där hemma.....hmpff....typiskt utlänningar. Jag var nog ganska blåögd när jag trodde att jag aldrig skulle bete mig på samma sätt. Men fast jag bevisligen inte är blåögd så nog gjorde jag samma sak själv. Jag antar att mina 6 månader här nere har helt vant mig av vid åsynen av blondiner. Hur som helst så var det riktigt skönt att beträda svensk mark igen. Äntligen hönökaka och riktig mjölk!
Jag kommer ihåg första dagen hemma. Jag kom på mig själv i bilen på väg hem från en kompis till mina föräldrars hus läsandes alla skyltar jag såg. Vi åkte genom Mölnlycke och Skogen, en väg som jag har cyklat miljoner gånger när jag skulle till skolan. Inget fantastiskt i läsande av skyltar, men jag log som ett barn gör när han/hon får godis. Varför då?....Jo, för jag förstod vartenda ord jag läste. Och jag kände igen dom också. Det var en oerhört konstig känsla att sätta nyckeln i dörren hemma i Pixbo. Men jag hann inte mycket mer än tvätta lite och sen släpa mig till sängen. För dagen efter bar det av till den svenska tennishuvudstaden: Båstad. Golf, middagar, Peppes och Slammet (fast det är ändrat till Sand) och pensionat Neptun. En klassiker som alltid håller! I sällskap med herr ordförande och ex ordförande och en massa annat löst folk. Då är det ju inte konstigt att det blir ganska lyckat. När sen en annan landsförrädare från down under dyker upp mitt i natten utan förvarning, ja då blir det mer än lyckat. (Förlåt mig för alla interna grejor här) Det är ovanligt skönt att sitta och småtitta lite från sidan på innebandyn. Man behöver inte titta om man inte vill och det finns gott om vänner på läktarna om man tröttnat på en match. Och sen finns ju även stranden som håller riktigt hög klass. Det var kul att se lite nya förmågor i herrarna. Damerna såg jag tyvärr inte av...på banan i alla fall.
Jag kommer ihåg vad jag tänkte när jag satt och käkade med ett sällskap på Peppes. Vilken kontrast! Även om jag käkade pizza så var det ändå en sån oerhörd skillnad på det sömniga skånska tempot och det bilfyllda Milano med alla avgaser. Och festandet är det en enormt stor skillnad på. I Italien ser man inte de dimhöljda barernas gorillor hängandes på alla ställen. Och det står inga tvåbarns-mammor typ Sigourney Weaver och grymtar och försöker locka med sig de tidigare nämnda gorillorna på efterfester heller.
Läget för FC Milano (Floorball Club Milano) är ganska lugnt. Efter den oerhörda urladdningen förra säsongen som jag tyvärr aldrig hann ta del av resulterade i att försäsongen inte blev av i år heller. En hedrande 6:e plats (av 8:a) i serie A förra året skall inte vara så svårt att slå. Tror faktiskt att vi har en god chans för pallplats faktiskt. Inomhusträningen börjar väl snart antar jag och i år går vi upp på två träningar i veckan. Kan bli tufft för gubbarna men det skall nog ordna sig. Det är ju inget fel i pastauppladdningen, det är en sak som är säkert.
Frågan man får när man är hemma är om hemlängtan inte är stor. Visst har man hemlängtan lite då och då men jag var inne och tittade på texttv:s hemsida och hittade följande långenlista fredagen den 10:e augusti:
Torslanda – Trollhättan (div 2)
Bielefeld – Mannheim
Bochum – Mainz
Duisburg - Reutlingen
Det är ju så man vill börja gråta. Milan – Juve, träningsmatch den 18:e på San Siro och serien börjar i slutet på månaden........jag tror jag stannar ett tag till....
Ci vediamo!
Jag har nu helt kopplat bort innebandyn. Efter att ha dragit upp lårskadan igen så har jag helt släppt tron på att komma tillbaka i år. Så nu får jag sikta in mig på att komma tillbaks till försäsongsträningen istället. Jag kan fortfarande inte springa vilket är lite frustrerande. Träning är ju något som rensar tankar och som får en att må bra. Måste ju bli hel till Bk Botta Matts säsong oxå. Korplaget i fotboll som består av en massa avdankade innebandygubbar uppblandat med annat löst folk. Inte för att tanken på fotboll i snöyran direkt dykt upp men ändå...
Skall in på möte nu så jag ger er ytterligare en tillbakablick från sommaren 2001...
******** *********** '*********** ******************
Från via Lodovico Il Moro 159 till Peppes Bodega.
Här kommer åter en hälsning från Milano. Det var ett tag sen sist men serierna börjar om mindre än en månad och innebandysäsongen börjar allt mer komma igång.
Nyligen hemkommen från semestern i Svedala har fått mig att inse att jag har fått ett helt nytt perspektiv till mitt gamla hemland. Även om semestern bara varade två veckor så hann jag märka en stor skillnad från hur jag har upplevt det förut. Helt plötsligt så förstod jag varför alla utlänningar stirrar på alla blonda svenskar. Det kändes verkligen som att 90 % var blonda. Och då pratar vi inte italienskt blond som rör sig nånstans mellan taskigt ljusbrun och det där smutsiga gula som vått uttorkat gräs. Nej vi pratar helylle blond, Emil i Lönneberga-blond, vita stenen-blond eller Wilma i Skärgårdsdoktorn-blond. Jag har alltid tittat snett på alla turister som vänt sig om efter alla blonda skönheter vi har där hemma. Har dom inte egna brudar där hemma.....hmpff....typiskt utlänningar. Jag var nog ganska blåögd när jag trodde att jag aldrig skulle bete mig på samma sätt. Men fast jag bevisligen inte är blåögd så nog gjorde jag samma sak själv. Jag antar att mina 6 månader här nere har helt vant mig av vid åsynen av blondiner. Hur som helst så var det riktigt skönt att beträda svensk mark igen. Äntligen hönökaka och riktig mjölk!
Jag kommer ihåg första dagen hemma. Jag kom på mig själv i bilen på väg hem från en kompis till mina föräldrars hus läsandes alla skyltar jag såg. Vi åkte genom Mölnlycke och Skogen, en väg som jag har cyklat miljoner gånger när jag skulle till skolan. Inget fantastiskt i läsande av skyltar, men jag log som ett barn gör när han/hon får godis. Varför då?....Jo, för jag förstod vartenda ord jag läste. Och jag kände igen dom också. Det var en oerhört konstig känsla att sätta nyckeln i dörren hemma i Pixbo. Men jag hann inte mycket mer än tvätta lite och sen släpa mig till sängen. För dagen efter bar det av till den svenska tennishuvudstaden: Båstad. Golf, middagar, Peppes och Slammet (fast det är ändrat till Sand) och pensionat Neptun. En klassiker som alltid håller! I sällskap med herr ordförande och ex ordförande och en massa annat löst folk. Då är det ju inte konstigt att det blir ganska lyckat. När sen en annan landsförrädare från down under dyker upp mitt i natten utan förvarning, ja då blir det mer än lyckat. (Förlåt mig för alla interna grejor här) Det är ovanligt skönt att sitta och småtitta lite från sidan på innebandyn. Man behöver inte titta om man inte vill och det finns gott om vänner på läktarna om man tröttnat på en match. Och sen finns ju även stranden som håller riktigt hög klass. Det var kul att se lite nya förmågor i herrarna. Damerna såg jag tyvärr inte av...på banan i alla fall.
Jag kommer ihåg vad jag tänkte när jag satt och käkade med ett sällskap på Peppes. Vilken kontrast! Även om jag käkade pizza så var det ändå en sån oerhörd skillnad på det sömniga skånska tempot och det bilfyllda Milano med alla avgaser. Och festandet är det en enormt stor skillnad på. I Italien ser man inte de dimhöljda barernas gorillor hängandes på alla ställen. Och det står inga tvåbarns-mammor typ Sigourney Weaver och grymtar och försöker locka med sig de tidigare nämnda gorillorna på efterfester heller.
Läget för FC Milano (Floorball Club Milano) är ganska lugnt. Efter den oerhörda urladdningen förra säsongen som jag tyvärr aldrig hann ta del av resulterade i att försäsongen inte blev av i år heller. En hedrande 6:e plats (av 8:a) i serie A förra året skall inte vara så svårt att slå. Tror faktiskt att vi har en god chans för pallplats faktiskt. Inomhusträningen börjar väl snart antar jag och i år går vi upp på två träningar i veckan. Kan bli tufft för gubbarna men det skall nog ordna sig. Det är ju inget fel i pastauppladdningen, det är en sak som är säkert.
Frågan man får när man är hemma är om hemlängtan inte är stor. Visst har man hemlängtan lite då och då men jag var inne och tittade på texttv:s hemsida och hittade följande långenlista fredagen den 10:e augusti:
Torslanda – Trollhättan (div 2)
Bielefeld – Mannheim
Bochum – Mainz
Duisburg - Reutlingen
Det är ju så man vill börja gråta. Milan – Juve, träningsmatch den 18:e på San Siro och serien börjar i slutet på månaden........jag tror jag stannar ett tag till....
Ci vediamo!
Kommentarer
Trackback