Zellén zkriver

japp, då var man tillbaks på riktigt. Jag trodde (och hoppades) på att en leverans på jobbet skulle ske innan jag åkte till Stora Brittanien så jag kunde vara helt ledig. Men självklart så blev det inte så och jag har haft lite att göra minst sagt de senaste dagarna. Det var liksom tillbaks till verkligheten igen efter att ha levt efter den inbyggda mat-, öl- och sovklockan. Nu är det väckning när man måste gå upp istället som gäller...

Positivt är ändå att London verkade ha en bra inverkan på min fot... jag gick väl antagligen lika många yard som Håkan brutal brukade springa på en försäsong. Det kändes inget nämnvärt i foten när jag efter en lååång dag på jobbet igår lyckades ta mig upp i spåret i Skatås. Fan va mörkt det är vid 23-tiden! Inte jättemycket folk heller. Orkade inte blogga nåt igår.

North of Holborn, eller NoHo som jag kallar det var totalt befriat på Ho's, dvs glädjeflickor (tror jag) men en station i nordlig riktning om Holborn låg Russell Square och det var där jag hamnade i torsdags efter att ha flygit från Säve till Stanstead och sedan åkt vidare med tåg till Liverpool Street station. Allt med iPod-proppade öron. Jag reste själv, eftersom en kompis kom från Frankrike och resten av ligan åkte först på fredagen. Målet var the Goose, där vi hängde senast vi var här för två år sen. Men redan när jag satt på tåget så fick jag nyheten som lyckats undgå Svedala, att Gåsen var stängd. Katastrof. Som tur är så har London några fler pubar att erbjuda... pust! Men eftersom jag var framme först en halvtimme efter midnatt så blev det en öl i baren på The Generator, där vi bodde. Vi kände oss som fasaner på stan i baren när vi skrek till varandra i discodunket. Vi gav upp rätt omgående för att spara krafterna till kommande höjdpunkter istället.

Fredagen skulle sätta nivån högt för helgen. Vi hann med en marknad och en hel del shopping. Vi stog och tittade på folk och kunde konstatera att alla tjejer som var snygga hade antingen nordisk brytning eller så var de färgade. Jag tror att England och Sverige är varandras motsatser där faktiskt. Skulle vilja påstå att begreppet 80 - 20 är gångbart i båda länderna. 80 procent snygga tjejer, 20 procent fula i Sverige och tvärtom i England. Efter att ha gjort afterworken ihop med ölsugna engelsmän så strålade vi samman med övriga ligan som var nyinflugna för dagen. Vi möttes upp på Gåsens granne, en irländsk sak som spelade rap-musik. Bara det...

Därifrån gick vi via en Indisk restaurang till en spansk nattklubb/bar och slutade till slut på en engelsk nattklubb. Vi skulle nog stannat på den spanska varianten för där träffade vi Sallie och hennes kompis och vill ni förstå nivån på kvällen så var typ den fjärde frågan till Sallie från oss var hon hade mustangen. Långsökt? Göteborgsskämt? fattar ni om jag säger... Ride around Sally? Mattan Ericsson hade gjort det igen! Han fick förklara skämtet för alla inblandade (och det gjorde han med glädje sådär en 15 gånger och skrattade lika gott varje gång). Tyvärr var de på väg hem och de lämnade oss till våra öden.

Istället drog vi vidare och väl inne på nästa ställe, på tredje våningen, så träffade jag Wendy. Eller skall vi vara riktigt ärliga så blev jag bortförd av Wendy. En 42-taggare med systerdottern på släptåg som inte drog sig för att ta mig i handen och dra mig bort från säkerheten hos mina kompisar. Bort bakom en pelare drog hon mig och där ställde hon ner mig helt sonika. Hon tittade på mig uppifrån och ner med en blick och ett minspel som om hon just hade tagit en chokladbit och nu skulle avnjuta den. Det var hunger i hennes ögon. Jag var livrädd varje gång hon öppnade munnen för att säga något. Jag ryckte till och försökte ta ett steg bakåt, jag trodde ju hon skulle ta ett bett. Det var definitivt Deep-känsla på den händelsen. Usch.... jag ryser och sitter likt Stephen Rea's rollfigur i The Crying Game i badet och försöker skölja av mig olustkänslan. Jag lyckades smita ur hennes grepp och hamnade med en svensk dam istället. Tvåbarnsmorsa från västkusten och Deep-känslan bara fortsatte. Hon var iofs kul att stå och snacka med men hon hade en konstig egenskap att titta på allt annat än mig när vi pratade. Grymt störande. Jag tappade intresset men vi hade faktiskt redan bytt nummer då. Till slut så åkte gänget och jag hem och lämnade onyktra svenskar kvar. Har några sköna bilder på trötta polare i taxin men jag har lovat att inte visa dem för någon... sorry!

Dagen efter var det fotboll på the Valley. Bottenmöte i Charlton mellan Charlton och Watford. 0 - 0, inte helt otippat men en helt ok upplevelse ändå. Den stora behållningen var killen i randig luvtröja tre rader nedanför oss. Han satt där med sin farsa och övriga släkt och visade inlevelse som en hel karl. Han viftade sydeuropeiskt på armarna, han ställde sig upp och skrek åt domaren och han föll nästan i tårar efter slutsignalen. Vid ett tillfälle så fick Charlton (killens lag) en hörna och han ställde sig och skrek helt okontrollerat vilket resulterade i att han dreglade/spottade ut över sina släktingar på raden nedanför. Ingen reagerade dock, jag antar att de var vana... Till saken hör att killen var liten och spenslig, vit som ett lakan, mörkt hår och en skäggstubb som sa mer "jag-har-ingen-aning-om-var-rakhyveln-är-men-det-spelar-ingen-roll-för-jag-ser-för-jövlig-ut-i-de-här-för-korta-jeansen-ändå" än "coola-snubben-har-sparat-3-dagars". Han påminde inte så lite om vilken gammal utdöd folkart som helst. Take your pick!

På kvällen hände en rätt kul grej så här i efterhand. Jag fick sms av tvåbarnsmorsan under dagen och det hela slutade att hon ville att jag skulle komma dit hon skulle på kvällen. Jag skickade ett sms som sa något i stil med Tack och hej! Naturligtvis så var det kodat och hon kunde tolka det som hon ville. Vi brukar ju göra så vi killar. Jag kunde inte bry mig mindre, för jag skulle ju aldrig se henne mer... trodde jag. Gänget delades upp när vi skulle ut och vi skulle träffas på Navaho Joe som låg på Covent Garden men en kvart efter att jag skickat iväg mitt kodade sms så kom nyheten från grabbarna att de släpper inte in folk på Navaho Joe och istället så drog de till ett ställe i närheten. Nu har jag tappat namnet men av Londons alla ställen så hamnar de på samma ställe som tvåbarnsmorsan och hennes kompisar. En stad med över 10 miljoner invånare och tusentals ställen. Jag började leta efter dolda kameror och mikrofoner. Hade jag ett pinsamt ögonblick när tvåbarnsmorsan trodde att jag hade dragit med alla mina kompisar till stället där hon var, bara för hennes skull? Skiter björnen i skogen? Simmar enbenta grodor i cirklar? Sover Dolly Parton på sidan? När dessutom hennes kompis skall agera morsa och säga att jag är blyg och att jag borde bli mer framåt så brast det. Det var fan droppen. Jag borde sagt något som jag hörde ikväll över en Penne Romagnola på Pasta etc. "Det är inte mig det är fel på... det är dig!!!" Jag gick in för drinkarna istället och hade ändå en riktigt kul kväll utan Deep-talande tvåbarnsmorskompisar... 

Söndagen blev en lugn dag med marknad på Camden market. Killar i platådojor och tatueringar i Ozzy-stil blandat med Goth-tjejer, hårdrockare och vanliga Smith's. (läs: Svenssons). Det tog högst fem minuter innan en i gänget fick första frågan om vi ville köpa röka. Nej, inte Marlboro lights... jag tröttnade rätt fort och hamnade på en pub med Manchester United mot Arsenal istället. Funkade lika bra! På kvällen blev det inget party utan en lugn middag på Fridays och lite strosande genom stan för att kolla på folk.

Måndagen var mer shopping och hemresa. Ni vet köerna i förra inlägget....

Sorry för det långa inlägget men fingrarna ville inte sluta... gonatt!